Att få vila i en blick – utan värdering, avsikt eller analys

När vi umgås med munskydd är det många nyanser som går förlorade. När vi inte ser hela ansiktet blir ögonen ännu viktigare. Hoppar man över det där med att se någon i ögonen är det något viktigt som går förlorat, det är nästan som om man inte ens mötts.

När ett barn föds är synen inte helt utvecklad, men barnets synskärpa är inställd på cirka 30 cm. Ganska exakt det avstånd som är mellan babyns ansikte och den människa som håller det i sin famn. Barn som inte blir sedda, burna, vårdade med kärlek, får sämre motståndskraft, både mot fysiska och psykiska utmaningar. En människa blir synlig först i en annans blick.

"En människa blir synlig först i en annans blick."

Prästen och teologen Kent Danielsson har skrivit om olika sorters blickar. Han använder sig av uttrycken spjutseende och skålseende.

Spjutseendet ser korrekturfelen; älgen som kliver upp på körbanan ur snårskogen, isfläckarna på trottoaren. Spjutseendet är det målinriktade, värderande, analyserande. Vi behöver spjutseendet, det är det som bygger världen. Men hur ofta ger vi också Gud den blicken?!

Och så finns det skålseendet. Det öppna, mottagande, gränslösa. Kvinnan som sitter med ryggen mot båthusväggen i vårsolen och låter blicken vila över strandviken, låter vågorna skölja mot strandstenarna i en kluckande sollek, låter måsarna segla. Så vänder hon ansiktet och ser dig, med solglittret och måsen i blicken, och i den blicken ryms du helt och hållet. Utan värdering, avsikt eller analys.

Det är skålblicken. Det är Kristus och Han säger ditt namn. Du är sedd utan att vara vägd och värderad. Det är den blicken det nyfödda barnets öga är skapat för, den blicken den älskade behöver, den blicken främlingen behöver. Att bli sedd på djupet, ur djupet. Den blicken vi alla behöver för att leva.

Jag ber att vi alla ska veta att vi får vila i den blicken, i Guds skimrande skål, men jag ber också att du och jag ska få ha människor runt oss som ser på oss med den blicken, det annorlunda seendet, skålseendet.

Hagar möter Herren i sitt livs öken och svarar: ”Du är seendets Gud … Har jag då verkligen här fått se en skymt av honom som ser mig.” (1 Mos 16:13)