Det var en alldeles vanlig söndag. Psalmerna handlade om den heliga Anden, liturgin var högkyrkligare än den vi var vana med. På ena sidan om mig satt min uppmärksamma, intresserade vuxna dotter, på den andra sidan min elvaåriga son som vred på sig och hade tråkigt och kunde lugnas bara genom att jag höll om honom.
En kör från Sverige gästade församlingen, den sjöng underbart rent och klart. Vi arbetade oss igenom liturgin, steg för steg. Det fanns en församling framför mig, och en bakom: några kände jag, några kände jag till och många kände jag inte alls. Mina barn var de yngsta. "Jag gillar högkyrkligt!" sa min dotter.
Efteråt gick vi på kyrkkaffe, för man ska alltid gå på kyrkkaffe, sa jag till barnen.
Längst bak i kyrkan stod en grupp medelålders män: italienare på kompissemester, de hade tagit färjan från Tallinn till Helsingfors på morgonen och skulle tillbaka till Tallinn igen på kvällen. De var begeistrade av kyrkan, av kören, av allt. De kom med på kyrkkaffet.
Så där satt vi: pensionärer och präster, korister från Saltsjöbaden, en grupp italienare, och en motvillig elvaåring som äntligen fick plocka fram sin telefon.
»Man ska alltid gå på kyrkkaffe.«
Vid vårt bord konverserade vi på italienska (två i sällskapet råkade kunna lite), på engelska och på svenska. Vi talade om politik – "jag är här", sa den italienska mannen och sträckte ut sin högra hand så långt han kunde, "och politikerna här", sa han sedan och sträckte ut den vänstra. "Har ni bra politiker här i Finland?" undrade han. Jovars, nickade vi blygt, vi råkade faktiskt ha en politiker vid vårt bord. Italienaren beskrev levande hur han blivit anfallen av måsar på Salutoget och vi skrattade så vi skrek.
Och jag tänkte att det är så lätt att tro att kyrkliga typer gillar bubblor med likatänkare. Ändå har jag aldrig spräckt min bubbla så effektivt som då jag gått i kyrkan, och framför allt då jag druckit kyrkkaffe. Där har jag träffat människor jag aldrig annars skulle ha stött på. De har gjort min värld större och varmare. De har fått mig att förstå att ett möte inte kräver mer än en öppen blick.
Sofia Torvalds är redaktör på Kyrkpressen.