En högsommardag för tio år sedan tog Stefan och Susanne Vikströms son David sitt liv. En ung man som var känslig, humoristisk och positiv finns inte längre i den här världen. Spelevinken som spelade gitarr är borta. Det är den största förlusten.
Men det som hände hade också andra konsekvenser, som stora förluster alltid har.
– Berättelsen om Davids självmord började med mobbning i höstadiet och yrkesskolan, som i sin tur ledde till psykiskt illamående och en osannolik rad av olyckliga händelser som han inte kunde rå på. David hörde också till den lilla grupp som i något skede testade cannabis och inte tålde det alls, han fick psykotiska symtom, säger Stefan Vikström.
Han sitter vid köksbordet hemma i Borgå. Han är pilot och hans jobb innebär långa resor till Asien och USA, men också lugna hemmaperioder. Han har tänt ett ljus. I något skede blev det en vana både för honom och hans fru Susanne: när de talar om David tänder de ett ljus.
Nu, tio år efter det som hände, ser han hur mycket det som hände format dem. Inte bara som föräldrar som sörjer, utan som människor. En följd av Davids självmord var att Stefan Vikström var tvungen att omvärdera sin tro.
– Jag har tänkt väldigt mycket på livet och tillvaron och varför det ser ut som det gör. Den stora frågan är lidandets problem, det brottas både jag och min fru med. Varför måste det se ut som det gör?
I katastrofens efterdyningar tycker han sig ha märkt att många använder tro och religion precis så där som Karl Marx sade: som ett opium, som en verklighetsflykt.
– Om nånting så har den här erfarenheten fått mig att konfronteras med verkligheten, och verkligheten kan vara väldigt brutal. Om jag upplever en del kristna som löskopplade från verkligheten så kan jag säga att det var något som Jesus inte var. Han försökte få människor tillbaka in i verkligheten, han försökte få dem att se sin nästa.
Han minns ett citat han tecknat ner: Reality is what you bump up against when your beliefs are false. (Verkligheten är det du krockar emot när dina föreställningar är falska.)
– Det är det här, om någonting, jag gjort. Jag har på allvar tvingats se verkligheten i vitögat.
En följd av Davids självmord var att Stefan Vikström var tvungen att omvärdera sin tro.
Varför är livet så orättvist?
Stefan Vikström tycker att det finns stora frågor som den traditionella tolkningen av kristen tro bara inte kan svara på.
Varför är själva tillvarons grunduppbyggnad så orättvis? Varför föds en del människor med bättre gener och kapacitet att hantera tillvaron, och andra föds redan från början med sämre förutsättningar att klara av livet?
Varför?
– Då måste man börja med att konstatera: så är det nu bara. Utgående från det faktum att det är så här det är måste man sedan försöka se vad tron eventuellt kan säga om lidandet.
Han känner att många, särskilt konservativt tänkande kristna, gör tvärtom. De börjar inte med smärtan i verkligheten, de börjar med sin subjektiva, kanske till och med skeva, tolkning av Bibeln.
– Jag tror att man måste börja med att se på det som hänt med empati, och sedan utgående från det undra om det finns något som kan hjälpa människor att göra rätt.
Han tänker att det här – det orättvisa upplägget, det orättvisa i de förutsättningar vi har – är det stora argumentet mot kristen tro. Det är det som kommer upp i alla debatter mellan ateister och troende. Det är det som lidande människor stångar sitt huvud emot. Därför måste det tas på allvar.
Davids foto står alltid framme.
Har du något svar på frågan om orättvisan, något svar som du på något vis har kunnat leva med för egen del?
– Att se på Jesu sätt att hantera sin omgivning, det gör kristendomen trovärdig, upplever jag.
Själv har han som sagt fått allt mindre tålamod med konservativ religiositet. Förklaringar från mer konservativt tänkande vänner har han till och med kunnat uppleva som ondska förklädd till godhet.
– Man vill gott, men … Det som hjälper mig är tanken på Jesus som gråter med de utsatta, Jesus som på korset frågade Gud: Varför har du övergett mig?
Han tänker att man måste våga tillåta sig att se att vissa kristna svar på de stora livsfrågorna är försök att få någon sorts rätsida på en kaotisk tillvaro.
– I Gamla testamentet kan man läsa att det som drabbade israeliterna var Guds straff. Olyckor var Guds straff. Men jag upplever att Jesus sa att så är det inte. Det är bara som det är. Utgående från det måste vi gå vidare.
Han har lyckats behålla sin tro, men han har justerat den.
– Jag tycker det är svårt att föra en rak dialog om det här med vissa troende. Om man ifrågasätter till exempel tanken om Guds allmakt är det snabbt något man inte kan prata om. Du kan inte som kristen förklara allt så att det blir meningsfullt, men det är så många vill göra: Nu är det så här och så där, och nu ska du göra si och så och sen blir allt bra. Men så är det inte.
För honom är Jesu väg den enda vägen framåt.
– Gråt med dem som gråter. Gå in och gör det du kan för att lindra lidandet. Kämpa för det goda och ha sedan en nästan naiv förtröstan på att Gud ändå bär.
Det som jag själv upplever som svårt är att det finns en liten framgångsteolog också i mig som tycker att om jag gör rätt så ska det gå bra för mig. Det som jag har fått kämpa med är att jag kanske för egen del kan säga att ett lidande har varit bra för mig men jag kan aldrig säga det för någon annans del, till exempel för mitt barns del.
– Håller med. Mycket av kristen etik och kärlekens lag är självklara för mig, livets grundlag. Och den där lilla framgångsteologen som finns i oss alla: det är lite som lagen av karma. När Jesus pratar om lagen och det dubbla kärleksbudet så talar han i allra högsta grad om en fungerande lag: i den mån vi strävar efter att leva i harmoni så tenderar livet att gå bättre. I den mån vi inte gör det tenderar det att gå dåligt. Utmaningen då för oss alla är att hjälpa varandra att stöda varandra att leva livet i större kärlek och kämpa emot ondska och orättvisa, säger Stefan Vikström.
Sedan finns det annat, det som har med den brutala verkligheten att göra, som vi också måste våga se på. Orättvist lidande som drabbar människor utan att de gjort något fel. Mänsklig ondska, som också drabbar andra orättvist.
– Jag tror att det är viktigt att förstå att det finns en orsak till att människor gör onda saker. Ofta en väldigt tragisk orsak. Också där upplever jag att den kristna grundtanken om nåd är en sorts grundlag. Det är det enda sättet att gå vidare. Någon som gjort sig skyldig till brutala och onda handlingar måste bestraffas, men i den mån det finns en genuin vilja till bättring är nåd och förlåtelse den enda vägen vidare.
Men han tror också på tillvarons goda grundlagar.
– Jag tror vi alla har en längtan efter det goda men samtidigt en insikt om vår oförmåga att göra det goda, att uppfylla det godas krav.
Himlen är så mycket närmare nu
Efter Davids död tänker Stefan Vikström mycket på livet efter detta.
– Den biten har blivit viktigare för mig. Där igen tycker jag att kristen tro har mycket att bidra med: uppståndelsen och erfarenheten av Jesu uppståndelse, det var den huvudsakliga drivkraften för de första kristna. Att det finns någon sorts kosmisk upprättelse som man kan se fram emot. Jag pratar ofta om att ha ett himmelskt perspektiv på tillvaron. För mig har det blivit det enda sättet att få en rätsida på den här erfarenheten. Jag tror att det goda alltid på något sätt segrar till sist.
För alla är inte den här tanken lika självklart tröstande. För många leder konfrontationen med lidande och orättvisor till en bitterhet över livets omständigheter.
– Jag förstår och respekterar det. Och många säger att det är så som verkligheten är: människor dör i orättvisa och misär. Men för mig personligen har det himmelska perspektivet varit det enda sättet att få en rätsida på lidandets problematik. Att Gud till sist gör upp med ondskan.
– Varför man måste ha en process på vägen till det, det har jag inget svar på. Det är som det är. Till livet hör lidande och orättvisa. Jag får ha en diskussion om det med vår Herre en dag.
