Tillsammans är mera äkta
FÖR EN LITEN finlandssvensk viskväll satt vi och mekade med ett nyarrangemang på Tove Janssons Höstvisa: Det enda som är riktigt, ja, det är hjärtat lust att få vara tillsammans med varann lite mera. Stopp i musiken där! I originaltexten står det inte ”det enda som är riktigt”, utan ”det enda som är viktigt”.
Men det var kanske den senaste tidens diskussion om artificiell intelligens som spökade i det undermedvetna. Vad är till slut riktigt i dessa dagar, när datorer och AI-teknik allt mera har en förmåga att imitera vårt mänskliga tänkande, vår estetik och intelligens?
Allt oftare får vi ju stanna upp inför en medierubrik, till och med inför ett videoklipp med en talande människa med trovärdigt minspel och fråga: Är det här riktigt? Eller, som det heter, ”är det AI?”.
Missiler slår i bild ner i ett hus som exploderar, med springande, skärrade människor efteråt, och vi måste fråga: Är det här sant? Är det på riktigt?
"Vad ska man med AI till om man inte själv vet vart man är på väg?"
BLAND SOCIALA medier har uppfinningen för nästan alla åldrar, Facebook, radikalt förlorat i värde på bara några månader. Så mycket där är numera fejk och AI. Snyggt, skarpt och dramatiskt, men gjort av en maskin.
Det enda man väl till slut någorlunda säkert kan lita på är ens vänner, och vad de berättar om sig själva. Kanske de ändå i någon mån är trovärdiga?
Fast vem vet när teknologins algoritmer tar över det också. Och gamla vänner återges med nya, AI-fejkade åsikter. Så långt kunde inte ens Orwell se in i framtiden.
FÖR KYRKANS liv, liksom för andra mänskliga gemenskaper, föreningar, grannskap och vänkretsar, får det i vår kaotiska tid ett allt större värde att veta att sanningen kanske bara finns ansikte mot ansikte, öga mot öga. Och att det, som Tove Jansson skrev för musiktävlingen 1965, blir en ”hjärtats lust att få vara tillsammans med varann lite mera” – för att det är äkta.
Hjärnforskaren Katri Saarikivi säger att det trots allt är bara vi människor som i allt detta kan konsten att vilja, besluta och leva.
AI har dessutom redan klätts av en del av sina nya kejsarkläder och man talar nu oftare om bara språkmodeller, som klarar av att rada ord efter varandra på ett så avancerat sätt att det ser ut som om en maskin kunde ”tänka”.
En hjärncell fungerar ändå på ett så helt annat sätt än ett datorchip, anser Saarikivi. Förnuft, erfarenhet och intelligens överlappar varandra, men är inte samma sak.
Vid kyrkans seminarium Heräys, där hon nyligen talade, citerade hon en ung teknolog som på en världsscen hade undrat ”vad man ska med AI till, om man inte själv vet vart man är på väg?”.
EFTER PÅSK följer småningom pingst. Olika kristna traditioner betonar Andens stora releasefest på lite olika sätt. Men summan är ofta att pingsten står som en gemenskapens fest, språkförbistringens, och kanske polariseringens slut. Någon talar om hur det är kyrkans födelse som gemenskap.
Om att till slut komma till rätta med den sista biten i treenigheten. Att i Gud ha förstått det skapade, att i Jesus ha förstått vad det är att vara människa, och att i pingstens Ande få i en ny växel i att vara människa för varandra, att få vara tillsammans, lite mera.





















