”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd och din nästa som dig själv.” Luk 10:27
Det dubbla kärleksbudet. Det är ett vackert bud. Ett bud som signalerar fred, omtanke och kärlek. Jag tror att de flesta av oss tänker att världen verkligen vore en vackrare plats om det här var möjligt. Men redan i början stöter vi (läs: jag) på problem. Hur älskar jag någon jag aldrig har sett med hela mitt hjärta, hela min själ och med hela mitt förstånd? Är inte det att kräva lite mycket av mig? Och även om jag gjorde det så räcker det inte. För i nästa andetag så säger budet att jag ska älska min nästa, alltså mina medmänniskor, som mig själv. Är det här som krävs av mig så kan jag lika gärna ge upp. Eller?
Kanske handlar det här mera om hur jag ställer in min livskompass. Vem eller vad det är som får påverka mig och mina val. Vem jag ger tillgång till mitt inre – alltså min själ och mina tankar.
Jag har inte sett Gud med mina bara ögon, men jag har känt honom. I mitt hjärta, i min själ och med mitt förstånd. Jag ser spår av Gud i kärleken jag får av min familj. Jag fylls av hans frid vid nattvardsbordet. Han lugnar mitt förstånd då oroliga tankar hotar att ta över. Jag ser honom inte, men han verkar ständigt finnas vid min sida. Vi är inte alltid överens, men han är en självklar del av mitt liv och jag försöker älska honom av hela mitt hjärta. Och tack och lov så räcker det.
Kärleken till mina medmänniskor – den är faktiskt ofta rätt svår. Jag har många personer i min närhet som är lätta att älska. Min ständiga bön till Gud är att han ska lära mig visa respekt och omsorg även för de människor som det inte är lika lätt att tycka om.
Att älska Gud, sig själv och sin nästa handlar väl i hög grad om vår inställning. Jag tror vi kommer rätt långt med att vilja älska. Mina suckar och böner till Gud består ofta av orden: Hjälp mig Gud, nu varken vill eller orkar jag … Tacksam att han orkar lyssna trots att bönen är så enformig.
