Så fort jag möter orden Uppbrottets söndag dyker ett oförglömligt minne upp ur minnenas album. Det var på Uppbrottets söndag i november 2006 som jag efter 24 biskopsår höll min avskedspredikan i Pedersöre kyrka. Därmed slöts en ring i mitt liv. För det var efter tre rika år som kyrkoherde i Pedersöre församling som jag i december 1982 med familjen hade dragit i väg till Borgå med allt vad som väntade där. Orsaken till att jag 24 år senare var tillbaka just i Pedersöre var att Borgå domkyrka då var under restaurering efter branden i maj samma år.
Framme vid altaret i Pedersöre fullsatta kyrka fick jag klä av mig hela utrustningen: kåpan, mitran och till sist biskopskorset som det var allra svårast att slita sig ifrån. Ganska brutalt kändes det. Det var ett svårt men samtidigt också befriande uppbrott den gången. För nya, rika och ibland oväntade uppgifter väntade, fast på annat sätt och i betydligt mindre skala.
Det var ett svårt men samtidigt också befriande uppbrott den gången.
Det är nog viktigt att göra de nödvändiga uppbrotten under vår livsväg – och att om möjligt förbereda oss för dem. Det viktigaste är dödens uppbrott som för varenda en av oss kan komma när som helst. Avklädandet börjar egentligen ganska tidigt i våra liv. Och till sist kraschar vi in i döden, som Paulus kallar den sista fienden. Helst borde vi väl möta döden med en ganska lätt packning.
Det har jag tänkt på sedan jag nyligen predikade i Missionskyrkan här i Borgå. Där hade de kursoriskt gått igenom Apostlagärningarna och på min lott föll att ta kapitel 27 med den katastrofala sjöresan mot Rom, den som till all lycka slutade med kraschen mot ön Malta. Det står att man före skeppets undergång gjorde sig av med en del av lasten och dessutom vräkte ”allt löst överbord”. Kanske är det något liknande vi också borde göra för att komma lyckligt i land. Malta blev i alla fall en räddningens ö. Och mitt i döden ska också vi, kanske ganska dyblöta, av Guds nåd få ta oss upp på räddningens strand. Bara vi i tid har kastat allt löst överbord.
