Inte kommer väl Messias från Galileen?
Det är en av frågorna som ställs i dagens evangelietext. En fråga som visar på en förståelse för den kontext en själv lever i.
Den diskussion, eller snarare argumentation, som vi får ta del av i evangeliet är knappast alltför olik de diskussioner vi för idag på det offentliga planet, men också i våra egna sammanhang. Jag funderar på om inte detta fenomen alltid varit något som kommit i vägen för tro för många av oss? Både på Jesu tid och nu.
Kan känslan av att inte räcka till avskräcka oss från att tro? Känner vi att vi inte är tillräckligt pålästa, att vi inte kan eller vet tillräckligt? Vi har kanske inte läst hela Bibeln, kanske inte läst bekännelseskrifterna eller gått i kyrkan annat än på jul, om ens då.
Kan vi då tro? Eller är vår tro ”good enough” även om vi inte vet och kan?
Det är då jag tänker på den lame mannen som bärs inför Jesus, eller snarare halas ner. Där den lame mannens vänner bär honom till den plats där Jesus är och bryter upp taket för att föra fram sin vän inför Herren.
Kanske är tro också något kroppsligt? Kanske kan vi, på samma sätt som den lame mannens vänner, bära fram oss själva och varandra inför Gud.
Jag har en god vän som brukar säga att man ska börja med att gå i kyrkan, så kommer nog tron sen. För väntar man på att man ska börja tro och sedan gå i kyrkan så kommer det knappast bli något av det hela.
Jag tror att tro är att bära varandra, också då vi själva inte kan gå. Tro är att våga lita på att Gud bär också när det brister för mig, när det brister för oss.
Franciskus av Assisi lär ha sagt att vi ständigt ska predika evangelium. Och om det är nödvändigt ska vi använda ord.
Då vill jag tro att tro, att predika evangelium, är att bära varandra. I bön, i gemenskap. På samma sätt som en förälder bär sitt barn, som ett sorgefölje bär den avlidne till den sista vilan. Så får vi bära varandra och bli burna av Gud.
