– När jag var 15 spelade jag i min första gudstjänst och när jag var 16 kom jag in vid Sibeliusakademins kyrkomusikavdelning. De märkte tydligen inte att jag var minderårig, säger kantor Eric-Olof ”Eki” Söderström i Domkyrkoförsamlingen i Borgå.
I vinter blir det dags för avskedskonsert och i februari 2025 går han i pension vid full 68 års ålder, efter en lång karriär i finländskt musikliv.
Eki Söderström växte upp i Svartå i Västnyland där hans pappa var chef på statens spannmålsförråd på orten.
Hemma stod ett piano som fyraårige Eric-Olof började försöka sig på. Som barn med en höftsjukdom och en stödskena som gjorde att han under två års tid hade svårt att röra sig blev det mycket tid vid pianot.
– Mina föräldrar var inte så väldigt religiösa och gick i kyrkan som många andra, bara till julen. Men vi sjöng mycket andliga sånger hemma, särskilt min mamma. Mä Jeesuksesta laulan (Min sång ska bli om Jesus) och så där.
Morbror Paavo som var kantor i inlandet lärde Eki Söderström spela piano, och lånade senare nycklarna till sin kyrka där unga Eki kunde öva på orgel. Som femtonåring började Eric-Olof Söderström som kyrkomusiker i Virkby kyrka, mot en ersättning om 20 mark per gudstjänst.
Efter mellanskolan var Eki Söderström trött på skolan. Han sökte in till Sibelius-Akademin där man uppenbarligen missade att han var både minderårig och inte heller hade studentexamen.
Prisbelönt körledare och dirigent
Sin första kör ledde Eki Söderström inom familjen. Mormor som var lärare i Vaskuu by i norra Birkaland hade 13 barn, vilka alla inklusive barnbarn förutsattes vara med i bykören. Småningom blev den en ren släktkör.
– Det var Jag gungar i högsta grenen, Härlig är jorden och finska landskapssånger. Jag har vuxit upp med att all musik är fyrstämmig.
Vid Sibelius-Akademin gick han på Jorma Panulas kapellmästarkurser och debuterade som orkesterdirigent med Helsingfors Damorkester som sin första orkester – grundad av Heidi Sundblad-Halme, dotter till hans egen föregångare som Borgåkantor för ett sekel sedan, Henrik Sundblad.
Eric-Olof Söderström blev ett känt namn i Finland som körledare och kapellmästare. Radions kammarkör, Akademen, Lyran och Kampin Laulu är några av namnen.
Orkestrar han dirigerat är bland andra Radions symfoniorkester, Tapiola Sinfonietta, Avanti och ett stort antal stadsorkestrar runtom i landet.
Operakör blev hans paradgren
Operakör blev till Eric-Olof Söderströms levebröd. Under fyra säsonger ledde han kören vid Nyslotts operafestspel, därefter var han körmästare vid Nationaloperan i Helsingfors i elva år.
Körmästaren är kapellmästarens assistent och sitter ofta med vid föreställningarna och antecknar vad kören behöver slipa på. Med de stora namnen bland kapellmästarna, Leif Segerstam, Esa-Pekka Salonen, Jukka-Pekka Saraste, Okko Kamu... dem känner han alla. De litade på varandra i jobbet.
– Det är ett slitande arbete. Man övar på förmiddagarna och ibland på kvällarna om det inte är föreställning. Och efter föreställningarna går man ofta ut och någon varvar ner med några groggar eller öl. Ofta är det för att musiken fortfarande snurrar på i huvudet.
Körmästaren deltar också i möten kring operans administration, och det var mycket jobb, månad efter månad, år efter år, säger Eki Söderström.
Till sist kom kraschen; en skilsmässa och en burnout. Eric-Olof Söderström hade sedan studieåren ansetts vara toppbegåvad och därefter också betraktats som landets skickligaste, prisbelönta körledare.
Meningsfullt i kyrkan
– Men så var jag plötsligt ingenting. Alla försvann, också mina vänner. Men jag kunde inte medge det själv. I en kyrka träffade jag några av mina körmedlemmar som frågade om de fick be för mig. ”Nej, behövs inte”, sade jag. ”Allt är bra med mig”.
I Borgå fick Eric-Olof Söderström jobbet som kantor två gånger. Första gången 2003 då hans kontrakt vid operan höll honom tillbaka, och sedan en gång till 2005 när han sökte på nytt.
Arton år i församlingslivet i Borgå har varit en lugnare tillvaro än konstnärslivet han lämnade. De flesta musikutövare han jobbar med i en församling är inte proffs, men det går ändå att göra goda framsteg, och få lyssnarna att känna att ett framförande blir viktigt.
– Och så är det mera meningsfullt att spela musik man vet att till exempel tröstar vid en jordfästning för att åhörarna tycker om den. I konstnärslivet kommer många ju till de "fina" upplevelserna och betalar stora pengar för biljetterna utan att alltid fatta vilket kvalitet musiken har.
– Det blir ofta opera för att träffa gamla kompisar, ta en skumpa i pausen och visa upp sig. Och då funderar man ju: vad är meningen, vad är min roll här?
Ditt goda råd till dig själv som 20 åring i Sibeliusakademins korridorer?
– Jag var väldigt begåvad och fick de bästa betygen i allt jag studerade. Men när jag fick den där burnouten betydde den begåvningen ingenting alls. Då förstod jag att jag inte är ensam, utan att någon hjälper till här hela tiden. Din egen begåvning är kanske inte allt. Det kan finnas någon som vill att det ska gå bra för dig.
Talar du nu om andra människor som vill dig väl, eller om Gud?
– Om Gud.
