När Lucas Stålhammar beskriver sin första starka upplevelse av tro, tvekar han inte. Det var under ett konfirmationsläger i London.
– Vi sjöng lovsång, och där och då kände jag hur Gud, helige Ande rörde vid mig, säger han.
Lucas växte upp i Knivsta, en liten ort utanför Uppsala. I samband med sin konfirmation började han spela orgel. Det blev ett val som skulle visa sig vara livsformande.
– Jag hade spelat gitarr och piano som barn, men orgeln var något annat. Jag minns att jag sa till mamma att det var som att spela en hel orkester själv.
Fascinationen för instrumentet växte. Orgelns mångsidighet, tekniska komplexitet och variationsrikedom grep tag i honom.
– Varje orgel är unik. Man lär känna varje instrument som en egen individ, beroende på hur kyrkan ser ut och hur piporna är byggda. Det är ett instrument man aldrig blir färdig med.
Efter gymnasiestudier vid en musiklinje i Stockholm blev det Musikhögskolan i Malmö. Nu läser han magisterutbildning i kyrkomusik vid Sibelius-Akademin i Helsingfors.
Finland och finskan
Att flytta till Finland har varit en positiv upplevelse för Lucas.
– Jag trivs jättebra här. Det känns som att det är ganska likt Sverige på många sätt. Det är ganska tryggt och enkelt. Jag tycker Helsingfors är en väldigt fin stad. Lagom stor, lätt att ta sig runt.
Han studerar på svenska och finska, pratar gärna finska i vardagen och försöker undvika engelska så långt det går.
– Det är viktigt för mig att använda de inhemska språken. Det gör också att jag känner mig mer hemma här. Att lära sig finska har varit en utmaning, men inget oöverkomligt hinder.
Han lyfter fram det svenska språket som en oväntad tillgång.
– Det är väldigt skönt att det finns svenskspråkiga församlingar och sammanhang. Jag hade inte tänkt så mycket på det innan jag flyttade hit, men nu märker jag hur värdefullt det är.
– Jag försöker hänga med. Det går ganska bra. Men det bästa är ändå att man klarar sig med svenska i många sammanhang. Det gör att man känner sig hemma på ett sätt.
Han har kommit in i den finlandssvenska gemenskapen och sjunger i Akademiska sångföreningen, mera känd som ”Akademen”.
Han är ofta i Johanneskyrkan i Helsingfors, men också i Olaus Petri församling, en rikssvensk gemenskap där han ibland hoppar in som vikarierande kantor.
– Jag spelade där så sent som i söndags.
– Musiken är en del av teologin i gudstjänsten och för allting framåt, säger Lucas Stålhammar.
Musiken som teologi
För Lucas är musik och tro sammanflätade. Han beskriver musiken som en form av teologi och inte som något trevligt inslag i gudstjänsten.
– Musiken kan beröra människor på djupet, på ett sätt som ord ibland inte förmår. För mig är det viktigt att musiken och predikan pekar åt samma håll.
Det är också därför han ser fram emot att jobba som kyrkomusiker. Snart tar Lucas sin magisterexamen. Och framtidsdrömmen är tydlig.
– Jag vill jobba i någon församling där jag trivs. Var det är spelar mindre roll. Jag vill gärna jobba med konfirmandarbete också, inte bara musik.
Han vill inte riskera att tröttna.
– Jag är bara 23 år. Att bara spela musik i 40 år kan kanske bli tråkigt till slut. Jag vill, med musikens redskap, försöka få andra människor att möta Gud.
Ett tidlöst instrument
Att orgeln ibland kallas gammaldags skrämmer honom inte.
– Jag skulle säga att orgeln kan vara ett gammalt instrument, men just för att den är så mångsidig kan man variera det på så många sätt. Det byggs fortfarande nya orglar i dag.
– Jag hade en lärare som sa att orgeln var det största tekniska underverket – tills rymdraketen kom. Och det ligger något i det. Det är ett otroligt fascinerande instrument.
Det råder brist på kantorer både i Finland och Sverige.
– Det märks när man hör om tjänster som inte blir tillsatta. Det finns ett behov, absolut.
För honom innebär det inte bara en trygg arbetsmarknad, utan också ett ansvar.
– Det känns meningsfullt att utbilda sig till ett yrke där man verkligen behövs. Det motiverar. Samtidigt hoppas jag att fler får upp ögonen för hur fint det är att jobba i kyrkan, med musik och människor.