När hon hade födelsedag för ett par månader sedan skrev Lotta Keskinen en uppdatering på Facebook. Då berättade hon om något som många av hennes vänner och bekanta inte kände till: att hon nu är en lillasyster utan storasyster.
– Det har varit ett jättejobbigt år. Hela coronatiden har för mig präglats av min systers sjukdom och död. Pandemin har snarast känts som en försvårande omständighet.
Hennes syster Lisa hade haft cancer en tid, och hon gick bort strax efter sin 39-årsdag, några dagar före jul för ett år sedan.
– Jag fick specialtillstånd att hälsa på henne då hon fyllde 39 den 15.12. Jag gick till hospicehemmet med buller och bång och ballong och allt. Sedan hade hon inte många dagar kvar. Jag tror att hon hade som mål att leva till sin födelsedag.
Visst visste Lotta Keskinen och hennes föräldrar att Lisa var svårt sjuk. Samtidigt var de oförberedda. Kan man någonsin vara riktigt förberedd?
"När inser man att någon inte kommer tillbaka?"
– När inser man att någon inte kommer tillbaka? Har jag insett det än? Jag minns att jag hämtade något från hennes lägenhet under julhelgen, och under en millisekund gick en tanke genom mitt huvud: Kanske hon är här?
Lotta utan Lisa
Lisa var tre år äldre än Lotta. Ännu ett år efter Lisas död har hon svårt att förstå att de nu bara är tre i familjen: mamma, pappa och hon själv.
– Jag har alltid varit lillasyster, så det blir jättetomt. Vi hade många likheter men också många olikheter. Hon var den lugna och ordentliga, jag var yrbollen. Det känns som om jag nu borde vara mer som hon, och samtidigt kan jag ju bara vara jag. Ibland kan jag undra: Räcker det? Räcker jag?
De liknade varandra på många sätt – kanske särskilt till sättet, till miner och gester. I skolan blandade lärarna mellan dem och kallade Lotta för Lisa. Det har hänt Lotta att folk kommit fram till henne och sagt: du måste vara Lisas syster. Eller påmint henne om att de sjungit i samma kör, fast det var Lisa som sjöng i His Master’s Noise.
– Det känns konstigt att bara vara Lotta utan Lisa. Som att vara Matti utan Teppo.
Hennes sorgeår har varit svårt och tungt på många olika sätt. Det föll på hennes ansvar att inför julen ifjol meddela Lisas vänner att Lisa gått bort.
– Hon var så noggrann och duktig och hade skrivit upp allt i ett häfte. Dagen innan hon dog gick hon igenom med mig vem jag skulle kontakta. Det hade varit svårt för henne att berätta för sina vänner hur illa det var, och det var svårt för mig att berätta för dem vad som hänt. Jag var ju tvungen att skriva till människor som jag inte alls kände och berätta sorgliga nyheter, och sedan svara på deras svar.
– Det tog flera dagar att orka meddela alla.
Facebook och andra sociala medier hade Lisa och Lotta stängt tillsammans innan Lisa dog.
– Hon var bokförare och hade antecknat allt viktigt i ett häfte. Jag minns att vi diskuterade någon sak med mamma och pappa och var lite oense om hur Lisa hade velat ha det, och jag sa: ”Nämen det står i häftet!” Det var nästan som om Lisa varit där.
Graven blev ett viktigt projekt
När Lotta Keskinen skulle på jobb igen efter julhelgen ifjol orkade hon inte berätta vad som hänt. Alla hade jobbat på distans en längre tid så folk såg inte på henne hur dåligt hon mådde.
– När folk frågade ”hur gick julen?” var jag liksom bara: ”Nåja … julen.”
Det fanns mycket praktiskt att ta itu med och det var kanske en bra sak. Samtidigt var det besvärligt på grund av pandemin.
– Vi visste inte riktigt vart vi fick gå när vi skulle ordna allt, på grund av det svåra coronaläget. Vi blev väldigt ensamma med allt. Och sedan fick tio personer vara med på begravningen. Innan Lisa dog frågade jag henne: Om det bara får komma tio personer, vilka vill du att är där? Vi visste vilka vi skulle bjuda. Och prästen Ulrik Sandell var fantastisk.
Också gravplatsen blev något familjen funderade mycket på. Det slutade med att de grundade en familjegrav i föräldrarnas nya hemstad Grankulla.
"Mamma och pappa går var och varannan dag till graven och pappa – som är ingenjör – har räknat ut hur ofta man ska gå för att det alltid ska finnas ett brinnande ljus i en lykta vid Lisas grav."
– Det blev en jättebra lösning. Mamma och pappa går var och varannan dag till graven och pappa – som är ingenjör – har räknat ut hur ofta man ska gå för att det alltid ska finnas ett brinnande ljus i en lykta vid Lisas grav.
Hon har märkt att praktiska saker lätt blir stora. Det blev till exempel jätteviktigt för dem att graven skulle vara fin och att blommorna skulle vara precis rätt.
– Det skulle vara perfekt, för Lisa.
Ut ur ekorrhjulet
Det känns konstigt att Lisa är död. Men Lotta Keskinen har inte varit arg på Gud.
– Kanske jag har accepterat att vissa lever kortare och vissa längre. Men det känns orättvist. Jag har fortfarande svårt att gå in i Lisas hem, för inredningen var så viktig för henne och hennes hem ser precis ut som hon.
Efter att Lisa dött var det många som frågade ”hur går det?” eller ”hur mår ni?”
– Det var ganska svåra frågor att svara på för det gick inte så bra och vi mådde inte så bra. Och inget förändrades ju från en vecka till en annan.
– Jag uppskattade att folk bara hörde av sig och berättade lite om vad de gjorde, så att jag fick ett litet fönster ut i världen. Det kändes omtänksamt, för man blir så jätteensam i sin sorg. Sedan var det en bekant som hörde av sig och beklagade sorgen och frågade om jag vill följa med och väggklättra när jag orkar. Det var väldigt rörande och jag blev jätteglad.
För Lotta Keskinen blev perioden efter Lisas död en period av egen förändring. Hon behövde en förändring i vardagen. Hon sökte in till ett internationellt magistersprogram för stadsplanering och fastighetsekonomi vid Aalto-universitetet. Till sin stora förvåning kom hon in. Sedan hösten har hon studerat på heltid.
– Jag trillade nästan av stolen när jag fick veta att jag kommit in. Jag ska bli diplomingenjör! Men det här behövde jag. Jag behövde ta en paus och göra något nytt.
Att vara studieledig har kanske varit hennes sätt att sörja.
Hur har det här året förändrat dig?
– Jag har kanske blivit mer självisk, på ett positivt sätt. Att jag studerar är en sak jag skulle vilja berätta för Lisa. Men samtidigt: nog vet hon.
