– Min erfarenhet är att förluster och lidande har hjälpt mig att uppskatta livet på ett annat sätt än om jag bara hade haft det lätt i livet, säger Chris Gullmans,
– Min erfarenhet är att förluster och lidande har hjälpt mig att uppskatta livet på ett annat sätt än om jag bara hade haft det lätt i livet, säger Chris Gullmans,

"Jag älskar mitt liv för alla dess färgglada, bländande nyanser av ljus och mörker"

PERSONPORTRÄTT.

Förluster och motgångar har präglat Chris Gullmans liv. – Jag blev adopterad från Hongkong när jag var fem år, och den förlusten bär jag alltid med mig. Men jag har kommit att älska mitt liv för alla dess bländande nyanser av ljus och mörker.

24.10.2023 kl. 15:38

År 1987 föddes en pojke i Hongkong.

– Mina fem första år bodde jag på olika barnhem. Enligt dokument bodde jag med en far- eller morförälder några månader, men jag vet inte exakt, säger Chris Gullmans.

Spädbarnsamnesi innebär att en människa inte minns händelser från sin tidigaste barndom, vanligtvis från tidigare än 3–4 års ålder.

– Men från min tid före fyra så har jag nog väldigt många minnen. Många icke-adopterade som jag pratar med är förvånade att jag minns så mycket från min första tid i livet. Minnena är kanske inte så konkreta, men jag har mycket flashbacks. Det var mycket osäkerhet, ensamhet och många frågor. Det finns inga foton, så jag vet inte alls var jag har varit och rört mig, vem jag har varit i kontakt med.


Ett nytt kapitel i hans liv

När Chris kom till Finland med sina adoptivföräldrar började ett nytt kapitel i hans liv.

– Säkerheten som jag hade och har med mina adoptivföräldrar är något som jag är väldigt tacksam för och något som jag förstås i efterhand inte skulle göra på annat sätt.

Chris bodde i Finland i nio år tillsammans med sin syster, Josephine, och sin adoptivfamilj. När han fyllde fjorton år flyttade familjen till Holland. Tonåren i Holland var utmanande.

– Jag måste lämna alla vänner, släkten och bekanta platser i Finland. Samtidigt känner jag att tiden i Holland lärde mig mycket.

I tonåren hann många trauman från den tidiga barndomen ikapp honom.

– Ett år i gymnasiet blev jag underkänd i alla prov. Jag var så upptagen med att försöka bearbeta saker.

Han höll sin psykiska ohälsa hemlig för sina föräldrar.

– Det var så komplicerat att förklara. Jag har fått höra av andra att jag ska vara glad att jag blev adopterad och slapp leva i ett barnhem eller med fattiga föräldrar i någon slum. Men jag måste säga att i många skeden av mitt liv så hade jag önskat det livet.

Jag har fått höra av andra att jag ska vara glad att jag blev adopterad och slapp leva i ett barnhem eller med fattiga föräldrar i någon slum. Men jag måste säga att i många skeden av mitt liv så hade jag önskat det livet.

Det är många olika känslor på en gång och det är svårt att förklara att man å ena sidan känner en känsla och å andra sidan känner något helt annat.

Idag har Chris försonats med sitt öde.

– Idag känner jag inte att jag absolut måste hitta mina föräldrar. Men när det sker andra förluster i livet har jag alltid gammalt bagage.



– Idag känner jag inte att jag absolut måste hitta mina föräldrar. Men när det sker andra förluster i livet har jag alltid gammalt bagage. Foto: Christa Mickelsson




Förlust på förlust

Chris liv har utan tvivel bjudit på många förluster. Han har kämpat med mentala och fysiska utmaningar. I tonåren hade han mycket social ångest, panikångest och han har diagnosen Tourettes syndrom. Dessutom har han en sällsynt neuromuskulär sjukdom som heter Charcot-Marie-Tooth.

Redan tidigt i hans liv var det någonting i kroppen som inte kändes bra. Det tog väldigt länge för läkarna att hitta rätt diagnos. Det var först efter att Chris började sällskapa med sin nuvarande fru, som är läkare, som någon började misstänka att det låg något bakom hans allvarliga muskelatrofi. Tack vare henne påbörjades en undersökning.

– Det tog 1,5 år innan rätt diagnos hittades. CMT är en långsamt fortskridande sjukdom som angriper de motoriska nervcellerna. Resultatet är att mina muskler, framförallt i fötterna och benen, men också delvis i armarna och händerna, förtvinar långsamt utan att jag kan påverka det i någon större grad. Jag känner andra som har samma diagnos som sitter i rullstol. Jag har alltid varit med om att allt fysiskt jag gör är svårare för mig än för friska människor.


Bearbetade inte roten

När Chris inledde sina kandidatstudier på universitetet år 2008 började han dra sig ur sociala sammanhang.

– Jag bearbetade inte roten till problemet utan bara symtomen. I slutet av mina studier blev jag utbränd och flyttade tillbaka till mina föräldrar. För första gången sökte jag professionell hjälp. Jag gick i psykoterapi ungefär under ett år. Min terapeut och jag jobbade också med exponeringsterapi.

Exponeringsterapin går ut på att utsätta sig för det som känns obehagligt, och steg för steg lära sig att hantera obehaget och minska ångesten.

– Under den tiden så kom jag till den slutsatsen att jag måste bort från mitt vanliga liv. Jag sa så här till min psykiatriker: ”Jag kommer att göra något galet, jag tänker flytta långt bort till ett annat land och avsluta min terapi.”

”Jag kommer att göra något galet, jag tänker flytta långt bort till ett annat land och avsluta min terapi.”

2012 hade Chris slutfört sina kandidatstudier i Holland. Efter många om och men fick han chansen att studera till magister i Brasilien.

– Jag flyttade dit sommaren 2014. Jag hade tagit en snabb språkkurs i portugisiska och flyttade snart till Brasilien. I korthet så bodde jag tre år där och lärde mig språket flytande. Min magister gjorde jag också helt på portugisiska.


Prestationsinriktad

För honom kändes flytten från Europa som den enda utvägen.

– Jag kände att jag behövde börja om på mina egna villkor, på ett ställe där jag kände att jag kunde göra misstag utan att någon dömde mig. Min uppväxt var på ett sätt väldigt prestationsinriktad. Jag har förstått att många adoptivbarn känner samma sak – det enda vi vill är att bli älskade. Och för många tar det sig uttryck i att man vill prestera.

Eftersom Chris familj är kristen smög det tankesättet också sig på tron.

– Jag kände alltid att jag måste göra vissa saker för att vara accepterad och älskad av Gud.

Redan under Chris tonårstid ifrågasatte han sin tro och förstod inte riktigt vitsen med den.

– Det var så mycket prestationer som jag kände att var omöjliga att uppnå.


I staden träffade han sitt livs kärlek

Chris blev magister år 2017.

– Jag skulle gärna ha fortsatt att bo i Brasilien, men på grund av politisk och ekonomisk instabilitet så flyttade jag tillbaka hem till Europa.

I slutet av 2018 fick han jobb i Vasa. I staden träffade han sitt livs kärlek, Ilinda. De blev snabbt förälskade och inom loppet av ett drygt år hade de förlovat sig och gift sig.

Snart väntade paret tillökning.

– Nyheten var samtidigt helt overklig och fantastisk. Eftersom jag varken känner till mina rötter eller biologiska familj, kändes det som om jag fick en ny chans i livet.

Nyheten var samtidigt helt overklig och fantastisk. Eftersom jag varken känner till mina rötter eller biologiska familj, kändes det som om jag fick en ny chans i livet.

Graviditeten kom att bli väldigt tuff. Ilinda hade drabbats av svårt illamående, så kallad hyperemesis gravidarum, under graviditeten.

– Hon var mest sängliggande och åt knappt någonting.

Men bebisen mådde bra. På en tidig undersökning visade det sig att Amadeus, som familjens son heter, bar på en extra kromosom. Han hade Downs syndrom.

– Minnen av tidigare förluster kom tillbaka. Hur kommer folk att acceptera honom? Kommer han att klara sig i livet? Kommer han att kunna göra det han vill eller kommer folk att stå i vägen för honom?

Ilindas mamma, Eila, var döende i cancer under Ilindas graviditet. Eila gick bort i februari förra året.

– Jag har vant mig med att förluster är något bestående i mitt liv. Jag hade trots det hoppats på ett familjeliv som också omfattar morföräldrar.


Amadeus föddes

En morgon i mitten av april 2022 kom Amadeus till världen.

– Vi hade följt med honom på ultraljud sedan han var 2,5 mm liten. Att han nu fanns i våra armar kändes plötsligt helt overkligt. Hans diagnos hade vi redan bearbetat och accepterat, och vi hade beslutat oss för att hans ankomst skulle bli en fest.

– I och med hans diagnos vet jag ju att han kommer att ha större utmaningar. Men samtidigt så vet jag att han inte alls är i samma situation som jag var i som liten.

Först var Chris orolig för anknytningen till bebisen.

– På grund av min bakgrund har en trygg anknytning varit en utmaning för mig. Nu vet jag att jag Amadeus har förutsättningar som kommer att vara helt annorlunda, fast han har en extra utmaning i livet.


Chris är förälskad i sin pojke. Foto: Jennifer Granqvist


– Jag skulle inte önska att han skulle vara utan den extra kromosomen. Amadeus är ett och ett halvt år nu. Våra erfarenheter med honom är att han är en väldigt glad pojke. Han har Downs syndrom, men han har också andra väldigt tydliga karaktärsdrag. Vi känner igen mycket av oss i honom. Han har fått en stor envishet av min fru Ilinda och nyfikenhet av mig. De karaktärsdragen hjälper honom att lära sig saker.

Chris kan på något sätt identifiera sig med sin pojke.

– Såklart har jag inte Downs syndrom, men jag har ju ett fysiskt handikapp, CMT. Jag vet hur mycket han kämpar för att uppnå samma saker som andra. Det kräver tre, fyra gånger så mycket energi av mig att göra fysiska aktiviteter som friska människor kan göra bara sådär. Att ha den erfarenheten hjälper mycket med Amadeus. Att ett barn med Downs syndrom lär sig att gå på egen hand är något som man inte kan ta för givet, så när han ställer sig upp och gör det så vet jag att han verkligen har gett allt.



Du skriver på din blogg att det finns en rikedom i förluster och motgångar. Kan du berätta lite mera om det?

– Min erfarenhet är att förluster och lidande har hjälpt mig att uppskatta livet på ett annat sätt än om jag bara hade haft det lätt i livet. Det finns många andra saker i livet som blir mindre viktiga, till exempel materiella saker eller pengar eller egendom överhuvudtaget. Jag har också fått en mycket större förståelse och empati för andra människor. På många sätt tycker jag att mitt liv känns rikare än om det hade sett mer typiskt ut, men det är ju väldigt svårt att jämföra.

Amadeus har hjälpt Chris att förstå mycket mer om livet.

– Jag vet att hans syndrom aldrig kommer att försvinna och det är okej. Det kommer alltid att vara en påminnelse om att livet för med sig utmaningar. Ibland känner jag att vissa kristna kanske inte tycker att vi hade tillräckligt med tro eller inte bad tillräckligt för att Gud skulle ”hela” vårt barn från Downs syndrom. Jag är övertygad om att Gud skapade Amadeus exakt så som han är för att vi ska kunna bära vittne om att vi lever i en operfekt värld, men med en Gud som hjälper oss.

Jag är övertygad om att Gud skapade Amadeus exakt så som han är för att vi ska kunna bära vittne om att vi lever i en operfekt värld, men med en Gud som hjälper oss.

– Jag känner att Amadeus redan under sitt korta liv har gjort långt mycket mer för att vittna för mig om en trofast Gud än många pastorer gjort under ett helt liv.


Klinisk studie

Chris hälsa är bättre än på länge.

– I år blev jag utvald till en amerikansk klinisk studie i England för människor som har en särskild variant av Charcot-Marie-Tooth. Jag har åkt dit för att testa en ny medicin, som har goda chanser att fördröja nedbrytningen av nervceller och muskler.

Han vet inte ännu om han har fått placebo-medicinen eller den riktiga medicinen.

– Jag upplever att jag har blivit starkare och piggare, vilket har varit ovärderligt som förälder.

Chris fattar gång på gång ett medvetet beslut om att vara tacksam över sitt liv, inte bitter. Foto: Christa Mickelsson



Medvetet beslut

Chris fattar gång på gång ett medvetet beslut om att vara tacksam över sitt liv, inte bitter.

– Jag älskar mitt liv för alla dess färgglada, bländande nyanser av ljus och mörker. Jag är glad att jag har fått känna sorg, smärta, depression och lidande. Förluster och motgångar är en del av mitt liv. Jag hävdar att jag inte hade lärt mig det fulla värdet av kärlek utan dem. Jag må ha miljoner anledningar att dö – men jag väljer att hitta miljontals sätt att leva.


Christopher Gullmans

– Är 36 år.

– Är diplomingenjör, teknologiemagister

– Är gift med Ilinda, som är läkare. Pappa till Amadeus, 1,5 år. Bor i Alberga, Esbo.

– Bodde sina första fem år i Hongkong, varav fyra på barnhem. Adopterades av finlandssvenska föräldrar och flyttade till Finland.

– Har bott i Holland en stor del av livet. Har bott och studerat i Brasilien i tre år.

– Bloggar på https://finntrovert.com


Christa Mickelsson


Jubileum. Kvinnliga teologer r.f. har firat 90-årsjubileum. – Föreningen behövs absolut fortfarande, säger styrelsemedlem Eva Ahl-Waris. 9.10.2024 kl. 13:30
Natalie Björkstrand tycker att mötet med de lokala människorna var det bästa med resan till Kenya.

MISSIONSFÄLTET. Ända sedan hon var barn har Natalie Björkstrand haft en kallelse till missionsfältet. I sommar stärktes kallelsen under ett besök till missionsfältet i Kenya. 9.10.2024 kl. 11:42
Laura Serell är församlingspastor i Jomala församling. Just nu längtar hon efter att få vara i svampskogen. Hennes tips: ta med en termos kaffe till svampskogen och ta en utomhusfika.

betraktat. Kanske kan vi, på samma sätt som den lame mannens vänner, bära fram oss själva och varandra inför Gud? 6.10.2024 kl. 14:06
Forskarna Marina Lindell och Janne Berg gräver i hur polariserade vi finlandssvenskar är, och hur vi kan närma oss varandra.

POLARISERING. Att tycka om människor som delar våra värderingar är naturligt, och det kan vara riktigt bra för samhället! Men om vi börjar tycka allt mer illa om ”de andra”, de som inte är, eller tycker, som oss. Då polariseras vi. Forskarnas råd för att inte bli så svartvit: umgås med någon som inte tycker som du. Ni behöver inte omvända varandra. 4.10.2024 kl. 20:22
Vuxenkonfirmationen ledde till att Tove Uvemo Söderbäck började gå i kyrkan.

Personligt. När Tove Uvemo Söderbäck var tonåring hade hon inte tid att bli konfirmerad. När hon senare i livet tog tag i saken förändrade det hennes livsbana. Nu studerar hon för att bli diakon. 3.10.2024 kl. 13:53
– Att få visa att Gud är nådig och att hans förlåtelse finns där för alla, oavsett vad vi gjort, har varit en stark upplevelse för mig, säger Fanny Sjölind.

kallelse. När Fanny Sjölind var föräldraledig för tre år sedan insåg hon vad hennes kallelse var: Att kombinera tron och sången. – Och att följa Guds vilja i det vardagliga och att använda de gåvor jag fått. 2.10.2024 kl. 19:28
Tidigare kändes tanken att lämna Jakobstad motig. Nu har Anders Eklund och hans fru Maria skaffat husbil.

PANIKÅNGEST. Han vet precis när det började. Han var 23 år och det var några dagar efter att han och hustrun Maria gift sig. De skulle äta middag vid en restaurang vid Replotbron. 1.10.2024 kl. 21:36
– Jag har ett personligt intresse att påverka i de här frågorna, säger Sini Aschan.

LIKABEHANDLINGSFRÅGOR. Sedan 2021 har Borgå stift haft två kontaktpersoner för jämställdhets- och likabehandlingsfrågor. Sini Aschan är en av dem. 1.10.2024 kl. 10:00
Kyrkoherde Lotta Endtbacka från Jakobstad sitter i styrgruppen för en smalare kyrkostyrelse.

kyrkostyrelsen. Upp till 40 av 190 anställda i kyrkans centralförvaltning kan få sluta inom de närmaste åren. Ge över jobbet med material- och idéstöd till stiften först av allt, föreslår en kritisk rapport. 30.9.2024 kl. 10:00
Arbetet med utmärkningen började i Sideby och inför invigningen har man också ruttmärkt runt Vasa.

SANKT OLAV OSTROBOTHNIA. Arbetet med att utveckla pilgrimsleden Sankt Olav Ostrobothnia har inte tagit slut, även om biskop Bo-Göran Åstrand nu invigt både leden och pilgrimscentret i Trefaldighetskyrkan i Vasa. 28.9.2024 kl. 18:38

NYTT FRÅN DOMKAPITLET. Borgå stift kommer att få två nya präster i slutet av oktober. Bland annat det meddelar domkapitlet i Borgå stift. 27.9.2024 kl. 17:51
Kyrkoherdetjänsten i Larsmo på orten har lediganslagits men har inte lockat några sökande.

NYTT FRÅN DOMKAPITLET. Jan Nygård blir ny tillförordnad kyrkoherde i Larsmo. Domkapitlet har förordnat Nygård att efterträda Max-Olav Lassila som går i pension. 27.9.2024 kl. 17:26
Bröderna Herman och Andre Mård, Ray Baker, Hanna Saarijärvi samt Daniel och Carolina Djupsjöbacka var några av de som deltog i Kyrkhelg Nord i år.

KYRKHELG NORD. Kyrkhelg Nord är kaffe, glass och vänner. Men också Ray Baker som både ursäktar och uppmuntrar konservativa kristna. Det övergripande temat under årets kyrkhelg kan sammanfattas som ”anpassa er inte”. 26.9.2024 kl. 11:05
Saara Schulman och Nicolina Gull, vill inspirera, entusiasmera och spräcka dammiga tabun.

podcast. Bröllopskollektivet varvar snack om estetik och fix med reflektioner kring relationer. – Att man bråkar betyder inte att man har ett dåligt förhållande, utan att man har ett förhållande, säger Saara Schulman. 25.9.2024 kl. 17:10
Ray Baker efter sitt första anförande under Kyrkhelg Nord.

KYRKHELG NORD. Då Ray Baker tar till orda under inledningsmötet av Kyrkhelg Nord ger han kängor åt såväl Mark Levengood som bibeltrogna konservativa kristna. 20.9.2024 kl. 21:10

Jubileum. Kvinnliga teologer r.f. har firat 90-årsjubileum. – Föreningen behövs absolut fortfarande, säger styrelsemedlem Eva Ahl-Waris. 9.10.2024 kl. 13:30
Natalie Björkstrand tycker att mötet med de lokala människorna var det bästa med resan till Kenya.

MISSIONSFÄLTET. Ända sedan hon var barn har Natalie Björkstrand haft en kallelse till missionsfältet. I sommar stärktes kallelsen under ett besök till missionsfältet i Kenya. 9.10.2024 kl. 11:42
Laura Serell är församlingspastor i Jomala församling. Just nu längtar hon efter att få vara i svampskogen. Hennes tips: ta med en termos kaffe till svampskogen och ta en utomhusfika.

betraktat. Kanske kan vi, på samma sätt som den lame mannens vänner, bära fram oss själva och varandra inför Gud? 6.10.2024 kl. 14:06
Forskarna Marina Lindell och Janne Berg gräver i hur polariserade vi finlandssvenskar är, och hur vi kan närma oss varandra.

POLARISERING. Att tycka om människor som delar våra värderingar är naturligt, och det kan vara riktigt bra för samhället! Men om vi börjar tycka allt mer illa om ”de andra”, de som inte är, eller tycker, som oss. Då polariseras vi. Forskarnas råd för att inte bli så svartvit: umgås med någon som inte tycker som du. Ni behöver inte omvända varandra. 4.10.2024 kl. 20:22
Vuxenkonfirmationen ledde till att Tove Uvemo Söderbäck började gå i kyrkan.

Personligt. När Tove Uvemo Söderbäck var tonåring hade hon inte tid att bli konfirmerad. När hon senare i livet tog tag i saken förändrade det hennes livsbana. Nu studerar hon för att bli diakon. 3.10.2024 kl. 13:53