Johanna Holmäng bor i Forsby, men kring tio dagar i månaden arbetar hon i Umeå.

Hon möter stor längtan varje dag

FÖRLOSSNING.

Redan som sjuåring visste Johanna Holmäng att hon ville bli barnmorska. Hennes jobb är hennes kall. Varje dag möter hon stor förväntan, men vissa gånger också bottenlös förtvivlan. – Ibland måste jag gå från sorgens rum in i glädjens, då är det inte lätt att hålla masken, säger hon.

28.9.2022 kl. 13:31

Johanna Holmäng bor med sin man och familjens fyra barn i Forsby, jobbar som barnmorska i Umeå kring tio dagar i månaden och är dessutom kommunens styrelseordförande i Pedersöre. Målmedvetenheten är inte att ta miste på.

– Jag kommer ihåg en rast i årskurs två. Vår lärare frågade vad vi skulle bli, och jag svarade att jag ska bli barnmorska. Jag var barnmorska när jag föddes och jag förblir barnmorska tills jag dör.

Hon vet inte om det är någon som kallar på henne, men hon vet att det var tänkt att hon ska vara barnmorska. Hon har kommit ihop sig med jobbcoacher ibland när de säger att man inte får vara sitt jobb.

– Och jag vet att det finns andra som känner som jag. Jag måste känna yrket i mitt hjärta och mina händer för att kunna bemöta dem som föder.

Johanna Holmäng har jobbat som barnmorska i sjutton år på tio olika förlossningssjukhus i Sverige och Finland.

– Det är en otrolig ynnest att se en ny familj bildas. Oftast är det kärlek vid första ögonkastet.

Ingen dag är den andra lik på hennes jobb. Även om de flesta graviditeter och förlossningar går bra så kan kasten ibland bli tvära.

Ibland går jag från sorgens rum in i glädjens, då är det inte lätt att hålla masken.

– Det är fruktansvärt när man inte hittar hjärtljuden eller om babyn dör under förlossningen. Det är svårt att hitta ord för det.

Livet och döden kan gå hand i hand under ett arbetspass. Under den ena förlossningen kan lyckan vara total, unden den andra chocken och förtvivlan.

– Ibland går jag från sorgens rum in i glädjens, då är det inte lätt att hålla masken. Att hitta sorgen i den situationen är inte svårt, men att hitta glädjen är mycket svårare.

Då är kollegernas stöd a och o, liksom ett fungerande chefsskap och hjälp av en kurator vid behov.

– Och så är det viktigt att bara börja på igen, att inte bli kvar och älta.

Hon har en grundtro och säger att tron kan vara en tröst i arbetet, både för henne själv och för de par som har en tro.

– Men jag möter besvikelse också. Den Gud vi tror på, hur kunde han låta det här ske?

Hon går inte in i den diskussionen som professionell, då låter hon kompetenta sjukhuspräster ta över.

– Men det är klart att jag också själv undrar hur det kunde få ske. Vissa saker rår inte vi människor på. Men det vi rår på ska vi göra. Vi ska använda den hjärna vi fått, statistik och hjälpmedel.

Hon tänker till exempel på vikten av preventivmedel där ytterligare en graviditet kunde innebära fara för kvinnans liv, eller livsnödvändiga blodtransfusioner, vilket inte alla religioner tillåter.

Efter att det värsta hänt

Johanna Holmäng har, liksom många kolleger, också förrättat nöddop.

– Det är på många sätt en absurd situation. Men det känns bra i sådana fall att som församlingsmedlem veta lite hur ett dop går till.

När en baby dör får föräldrarna all tid de behöver på sjukhuset. De får ett eget rum, och babyn läggs i en specialsäng, madrasserad med kylklampar.

I sådana fall är det allra viktigaste som barnmorska att ha mod att gå in i situationen.

– Familjen kan stanna en vecka på sjukhuset om de så behöver, tills de är redo att ta adjö.

– I sådana fall är det allra viktigaste som barnmorska att ha mod att gå in i situationen, att våga prata, att bejaka det som händer.

Hon är också mån om att föräldrarna ska få ha babyn nära, även om den första reaktionen kan vara att de inte vågar eller vill.

– Jag säger kanske ”se så fin hon är” och pratar också om babyn med namn.

Slutligen ordnas en andakt i sjukhusets kapell om föräldrarna vill det.

Urkraften

Både när det gäller död och fysisk smärta måste hon som barnmorska våga bejaka det som händer.

– Ibland säger jag till mig själv: Det här är inte farligt, Johanna. Nu gör du ditt jobb!

– När en kvinna föder har hon så ont som hon aldrig någonsin haft. När de säger ”jag dör” måste jag bejaka det, gå med dem i det, men sedan sätta stopp.

Hon pratar med stor entusiasm om kvinnokroppen.

Det är en ynnest att se en ny familj bildas, anser Johanna Holmäng. Foto: Privat

– Jag kan fortfarande känna ”Wow!” när jag ser vilken urkraft som sköljer genom kvinnans kropp. Kvinnor kan föda barn, bara ingen får dem att tro något annat. Jag behövs egentligen inte, men jag är där som stöd.

Hon uppmuntrar kvinnor att själva ta emot babyn, att ta tag i kroppen och dra ut den i världen.

– Jag tror det är viktigt. Och det första babyn ska möta är mammans hud, inga styva papperslakan.

Det gäller att inte svamla

Johanna Holmäng vill alltid se till att föderskans partner känner sig delaktig i förlossningen. Ibland är ledsagaren också en vän eller släkting.

– Papporna är rädda och oroliga. Män är vana vid att lösa problem. Jag brukar säga: ”Det här rår du inte på, men lita på oss i personalen och lita på kroppens fantastiska förmåga att föda. Hon kommer att ha så ont som hon aldrig haft, men det är normalt.” Det gäller att inte svamla. Och så ger jag dem uppgifter. Det kan vara att värma en vetedyna eller massera på ett visst sätt.

Vissa pappor är aktiva och engagerade, andra vågar eller vill inte.

– Vi kan heller aldrig veta vilken slags relation paret har. Det är inte alltid rosenrött även om de får en baby tillsammans.

De roliga anekdoterna är också många när man rör sig i förlossningarnas värld. Johanna Holmäng kommer speciellt ihåg en pappa som hon precis efter förlossningen bad vakta babyn som låg på skötbordet så länge hon själv hjälpte mamman i duschen.

När jag kom ut kände jag en tydlig bränd lukt.

– När jag kom ut kände jag en tydlig bränd lukt. Pappan var lång och ovanför skötbordet hängde värmelampor. Det rök redan om hans hår, men han märkte inte alls att hans huvud höll på att bli svett av lamporna, han var så hypnotiserad av babyn som låg på skötbordet och skrek.

När familjen ska hem väntar något nytt.

– På BB är det tryggt, och plötsligt ska man sända ut dem i samhället där de ska klara sig själva. Det är väldigt motstridiga känslor.

Johanna Holmäng säger att kvinnor kan föda, om ingen får dem att tro annorlunda. Hon själv behövs bara som stöd. Foto: Privat

Hur upplevde du det att föda själv, när du sett så mycket i ditt jobb?

– Det var som att komma hem! Jag var helt trygg med allt på Jakobstads BB, och det var fantastiskt att ha vänner och kolleger med sig.

Hon var bara 25 när hon fick sitt första barn, då kände hon den naiva och stora glädjen.

– Men när jag väntade barn tre och fyra, tvillingar som i dag är 10, hade jag svårt att hitta glädjen, jag såg mest bekymmer och visste att det är en riskgraviditet. Oron fanns hela tiden där. Men i dag är jag inte så orolig för dem längre, säger hon roat.

Hennes jobb i förlossningssalarna består ytterst lite av gosande med söta bebisar, den delen sker mest på BB-avdelningen.

– Min allra bästa lön är när en förlossning har gått bra, babyn ligger på mammans bröst, tittar upp för en stund och söker ögonkontakt, sedan tar tag i bröstet och börjar suga. Då kan det fortfarande tåras bakom mina ögonlock.

Ulrika Hansson


kyrkoherde. Jukka Hildén, för tillfället församlingspastor i finska Martins församling i Åbo, föreslås bli tf kyrkoherde i Larsmo från juli 2025 till juni 2026. Hildén är redan kring 65 år, men har sagt att han möjligen kan ställa sig till förfogande för herdeuppdraget i fyra år. 15.5.2025 kl. 13:28

Personligt. Under en livskris sökte sig journalisten Mikael Sjövall till kyrkan. Han gick en Alphakurs, en grundkurs i kristen tro. Och allt förändrades. Nu bor tecken och mirakel runt hörnet. 14.5.2025 kl. 09:29

klosterliv. I norra Italien finns en plats där mycket kretsar kring Bibeln, men där man inte alls bråkar om hur den ska tolkas. Syster Sylvie berättar om livet i ett ekumeniskt kloster, om att upptäcka sådant man inte vill veta om sig själv, och om att inse fakta: Hur mycket eller lite du än tror måste du vara människa hela vägen. 15.5.2025 kl. 00:00

musik. Från Knivsta, Uppsala, till Helsingfors. Lucas Stålhammar studerar kyrkomusik vid Sibelius-Akademin och vill hjälpa andra att möta Gud genom musiken. 13.5.2025 kl. 19:00

kyrkomusik. I Niels Burgmanns projekt för att rädda kyrkomusiken får nu också barn pröva på stora kyrkorgeln. 13.5.2025 kl. 00:00

BARA BADA BASTU. Korso församling i norra Vanda hejar på KAJ i första semifinalen i Eurovision 2025 i morgon med att bada bastu och sjunga sommarpsalmen Den blomstertid nu kommer på Vörådialekt. 12.5.2025 kl. 14:30

MALAX FÖRSAMLING. Den ledigförklarade kaplanstjänsten i Malax församling har sökts av församlingspastorn i samma församling, meddelar domkapitlet i Borgå stift. 12.5.2025 kl. 14:16

NY PÅVE. Vad betyder det för kristna som inte är katoliker att det valts en ny påve? Mycket är upp till var och en av oss tror Jimmy Österbacka. – Det är i våra personliga omständigheter som enheten dagligen både kan sökas och utmanas, säger han. 9.5.2025 kl. 13:39

NY PÅVE. När Emil Anton fick veta att amerikanen Robert Francis Prevost valts till ny påve blev han så förvånad att han blev stum. – Man jag tror att han kan bli en påve som förenar katoliker, säger Anton, som är finländsk katolik, teologie doktor och författare. 9.5.2025 kl. 13:31

SAMKÖNADE ÄKTENSKAP. Kyrkomötet nådde inte tre fjärdedelsmajoritet bakom biskoparnas kompromissförslag. 8.5.2025 kl. 16:54

MÄNNISKOMÖTEN. Robin Nyman är som bäst på väg att baxa en bastu genom Europa för att nå Basel den 17 maj där humorgruppen KAJ från Vörå ska delta i Eurovisionen. 8.5.2025 kl. 13:26

kyrkostyrelsen. 57-årig kyrkoherde från Uleåborg med ovanligt mångsidig erfarenhet inom kyrkan blir ny högsta chef för Kyrkostyrelsen och dess 300 anställda. 7.5.2025 kl. 09:58

ESTLAND. Estland hör till Europas mest konfessionslösa länder. Endast 29 procent av Estlands befolkning har en religiös övertygelse, uppger Estlands statistikcentral. Bland estlandssvenskarna har kyrkan en etablerad ställning. 6.5.2025 kl. 14:15

Begravningsplatser. Staten betalar allt mindre för att den evangelisk-lutherska kyrka sköter gravväsendet i Finland. Men ett förslag om att välfärdsområdena skulle ta över begravningsplatserna röstades ner med klar majoritet. 6.5.2025 kl. 19:36

betraktat. Det slår mig ibland hur lätt det är att missa det goda hos någon. Inte för att det inte skulle finnas där, utan för att man ofta söker efter något större, något mer iögonfallande. Godhet skriker sällan. Den viskar. Den sitter i ett sätt att se på världen och i en närvaro som inte kräver så mycket eller något tillbaka. 6.5.2025 kl. 13:55

kyrkoherde. Jukka Hildén, för tillfället församlingspastor i finska Martins församling i Åbo, föreslås bli tf kyrkoherde i Larsmo från juli 2025 till juni 2026. Hildén är redan kring 65 år, men har sagt att han möjligen kan ställa sig till förfogande för herdeuppdraget i fyra år. 15.5.2025 kl. 13:28

Personligt. Under en livskris sökte sig journalisten Mikael Sjövall till kyrkan. Han gick en Alphakurs, en grundkurs i kristen tro. Och allt förändrades. Nu bor tecken och mirakel runt hörnet. 14.5.2025 kl. 09:29

klosterliv. I norra Italien finns en plats där mycket kretsar kring Bibeln, men där man inte alls bråkar om hur den ska tolkas. Syster Sylvie berättar om livet i ett ekumeniskt kloster, om att upptäcka sådant man inte vill veta om sig själv, och om att inse fakta: Hur mycket eller lite du än tror måste du vara människa hela vägen. 15.5.2025 kl. 00:00

musik. Från Knivsta, Uppsala, till Helsingfors. Lucas Stålhammar studerar kyrkomusik vid Sibelius-Akademin och vill hjälpa andra att möta Gud genom musiken. 13.5.2025 kl. 19:00

kyrkomusik. I Niels Burgmanns projekt för att rädda kyrkomusiken får nu också barn pröva på stora kyrkorgeln. 13.5.2025 kl. 00:00