Enligt anknytningsteorin är föräldrarnas uppgift är att fungera som trygg bas för sitt barn. Från den basen ger barnet sig sedan ut för att utforska världen.
– Det finns forskning som tyder på att de som vuxit upp med en trygg anknytning till sina föräldrar också ser på Gud som en trygg bas. De engagerar sig i att vara teologiskt utforskande och accepterar olika sätt att vara kristen på. När de utforskar sin egen relation till Gud kan de vara lugnare och känna mindre stress än personer med en otryggare anknytning i grunden.
Det säger Katri Kanninen, psykologie doktor, terapeut, terapeutbildare och författare. Själv växte hon upp i en ortodox familj, med en farmor som bodde i en tsasouna (ortodoxt bönerum) i Lappo och i ett hem som ofta hade ortodoxa biskopar på besök.
För henne själv har tron och Gudsrelationen representerat något naturligt och tryggt, men i sin kliniska verksamhet har hon ofta sett klienter som kämpar inte enbart med sin relation till sina föräldrar, utan också med relationen till Gud.
– Min erfarenhet är att de som kommer från en fundamental-kristen bakgrund ofta upplevt både föräldrar och präst- och talarfigurer som dömande. De har känt att de aldrig duger, att de är syndiga och dåliga.
Lever man med en sådan dömande blick agerar man utifrån den: känner sig syndig och otillräckligt och ser kanske på andra på samma sätt. Men man kan också söka en kompensatorisk Gudsbild: en nådig, härlig, förlåtande Gud – och aldrig se något annat.
– Också en mogen människa, till exempel en präst, kan kämpa med de här två Gudsbilderna som man bär inom sig: ena stunden är Gud nådig och god, och den andra väldigt dömande.
Katri Kanninen påpekar att människor som bär på en svartvit Gudsbild visserligen kan tvingas kämpa med den – men att det också kan vara svårt att inte ha någon Gudsbild alls.
– Det som jag kanske upplever som mest utmanande är människor som vuxit upp med ett föräldraskap där ingen lyssnat på dem och burit dem. Det har blivit försummade, och de kan känna sig ganska ensamma i världen.
Sådana människor kan tänka att de måste klara allting själva. Det finns inget utrymme för andlighet i deras liv.
– Livet blir väldigt prestationsinriktat för den som ska klara sig ensam. Jag kan se att det finns ett stort hål, men som terapeut kan jag inte ta upp ett ämne det inte finns beställning för. Men jag har många klienter med en Gudsrelation, och med dem tar jag upp ämnet.
Hur gör du det?
– Jag frågar ofta: ”Hur tar du hand om din Gudsrelation?” Vi vårdar vår parrelation och vår relation till våra barn, men vårdar vi vår relation till Gud? Det frågan ställer jag också till mig själv, särskilt om jag har väldigt bråttom.
Och hur vårdar du din egen Gudsrelation?
– Till exempel med biktens sakrament. Jag går till bikt om jag känner mig fjärmad från Gud och vill hitta tillbaka. Efteråt kan jag känna enorm lättnad. Jag tror verkligen på bikten och dess helande betydelse – men ändå finns det tider då jag inte lyckas få mig dit! För det tar ju energi. När man har bråttom stänger man av många kanaler, många relationer och många möjligheter.
Katri Kanninen tror inte att det finns ett snabbrecept på en hel och balanserad Gudsrelation – hur skulle det kunna finnas det? Vi måste ju jobba med alla våra relationer livet ut, och att reparera något som gått sönder tar tid.
– Men jag tror att kyrkan har en del av svaret: det finns en församling och det finns en gudstjänst. Det kan vara bra med rutiner. Det är klokt att försöka se på saker ur en ny vinkel.
Hon tänker på att vi lever i en enormt individualistisk kultur, medan tron och kyrkan bärs upp av gemenskap.
– Det hämtar in nya och intressanta aspekter också till terapin när man jobbar med människor som har den här kanalen uppåt. Jag kan känna att det tar människor till en viss mogenhet: att man inte bara tar hand om sig själv och sin familj utan också tar ansvar för mer och fler.
– Församlingen och kyrkan är underbara påhitt just för att du inte behöver prestera utan får bäras av andra. Du behöver inte jobba. Du behöver bara komma dit.
Hon påpekar att många ber akutböner, men att ta den där blodiga, öppna-mitt-hjärta-kampen med Gud och verkligen be om hjälp kan vara svårt.
– Då tar man också ställning till frågor som ”Hur värdefull är jag? Kan jag ens tänka att Gud skulle märka mig?”.
– Redan det att man vågar be Gud om hjälp kan vara ganska terapeutiskt.
Så här kan du göra:
* Formulera en lista över situationer som du har svårt att klara av och gör sedan en lista med böneämnen. Till exempel: ”Att jag lätt känner mig sårad och utanför. Att jag pratar för mycket och glömmer att lyssna. Att jag är dömande mot andra.”
* Inled med exempelvis Fader vår och gå sedan över till de egna böneämnena.
* Be till exempel: ”Hjälp mig att bli starkare i situation x. Hjälp mig att inte bli så sårad i stunden. Hjälp mig att inte reagera så starkt. Hjälp mig att se många nyanser. Hjälp mig att se in i den andra människans hjärta och förstå varifrån orden kommer.”
* Be ärligt om det du behöver. Be från ditt hjärta.
* Be regelbundet.
