Hennes första kontakter med församlingen var på dagläger och i söndagsskolan. Det som barnatron lade grunden för har burit Tuulahannele Halsey genom livets svängar.
Hon jobbade många år vid kyrkan i Borgå, både med att ”räkna pengar” vid ekonomikontoret och att ”räkna själar” i folkbokföringen. För 15 år sedan – i samband med att Borgå domkyrkas tak brann, kyrkan var ur bruk och församlingarna i en stressig situation – började hon bli utbränd och tog ett års alterneringsledighet.
När hennes dotter som börjat studera till trädgårdsmästare kom hem från skolan med ett stort leende tänkte Tuulahannele Halsey: det här ska jag prova.
– Jag gjorde praktik vid Gullranda på sommaren och vid julen fick jobba där med att göra julkorgar som presidenten gav som gåvor.
Hon bytte bana, köpte en blomsteraffär och pluggade företagande.
Sedan hände det som inte borde ha hänt. Hon träffade en amerikansk man som predikade vid Frälsningsarmen. De började umgås, han flyttade till Finland och de gifte sig. Men han klarade inte av att anpassa sig till det finska samhället, han började dricka och missbruka läkemedel.
Han utsatte hennes för psykisk manipulation och blev våldsam. Det gick så långt att han till slut hamnade i domstol och blev skickad tillbaka.
– Jag klarade mig vid liv och det tog tid att bli helad.
Hon hade tappat sin identitet, blivit isolerad från vänner och bekanta.
– På något sätt orkade jag jobba och ville ännu göra någonting som har betydelse.
Hon jobbade som närvårdare. En kväll när hon jobbade höll en äldre dam på boendet på att falla ner från sin säng. Tuulahannele fångade upp henne och fick hela henne kroppsvikt på sitt knä.
– Det gick bra för henne, men inte för mitt knä.
Hon hade ingen försäkring, den hade arbetsgivaren sagt upp. När hon inte kunde jobba fick hon det ekonomiskt kämpigt och blev sedan deprimerad.
fakta: Tuulahannele Halsey
63 år. Tredje generationens Borgåbo.
Har två vuxna barn och ett barnbarn.
Har arbetat i tjugo år som byråchef vid Borgå kyrkliga samfällighet, haft en blomsteraffär och jobbat som närvårdare.
Studerar teologi vid Helsingfors universitet.
Med ännu en sorg kom det som blev hennes räddning. När Tuulahannele Halseys mamma dog gick hon med i sorgegruppen som församlingen ordnade.
– Där gick vi igenom hela det förflutna, grät lite i trygg sällskap.
Hon fick höra om Cable-gruppen. Cable är en process där människor får fundera på sig själv, sin plats i samhället, med syfte att åstadkomma positiv förändring i sina liv. En idé med Cable är att bygga gemenskap: samhällen där människorna mår bättre och stärker sin självkänsla. Det betydde mycket för henne att komma in i en accepterande gemenskap.
Med hjälp av utbildade ledare fick de blicka tillbaka på sina liv och gräva fram de positiva sakerna. Hon fick se: Hej, inte är det här livet så farligt. Här finns till och med möjligheter.
– Första gången när jag skulle börja berätta tänkte jag: nej, jag rymmer härifrån. Det var skrämmande när ledarna sa: nu ska ni berätta om det förflutna. ”Nej, jag orkar inte se det mera, jag vill inte.”
Efteråt var det den stor lättnad. Hon började koppla ihop hur saker i livet påverkat varandra, började fundera på sitt eget beteende och hur hon reagerar i olika situationer.
När en deltagare berättade lyssnade de andra, sedan fick de tröst av varandra. Hon började se sig själv och andra på ett nytt sätt, fick nya bekanta, nya vänner.
– Jag märkte att andra människor också har smärtpunkter i sina liv.
För vem passar Cable?
– Jag tycker att det är för alla, och för alla åldrar. Att gemenskapen skulle växa i det här samhället är jätteviktigt.
Det är kanske inte för den som är riktigt ung, som ännu håller på och växer upp.
– Om man är inne i en kris är det inte en bra idé, då ska man komma ut ur krisen först, påpekar hon.
– Men när man börjar reflektera över sig själv: vad håller jag på med och varför håller jag på med det här? Man får reflektera över sina relationer: har jag människor som stjäl min tid eller dumpar sitt skräp på mig?
Ifjol började Tuulahannele studera teologi vid universitetet. Det hände lite i misstag.
– Jag har varit intresserad av tro och religion hela mitt liv. Jag har läst och lyssnat mycket.
Det var egentligen hennes son som skulle söka studieplats. De tittade tillsammans på universitets sidor och snubblade in på teologiska fakulteten. Nästa dag när hon gick in på internet kom sidan upp igen.
– Så stod där, klart och tydligt: Hae tänne! Jag tänkte: jaha, varför inte, jag ska prova.
Hennes son kom inte in på juridikutbildningen, men hon kom in till teologin. Att det var ledning, är det enda svar hon har.
I början funderade hon hur hon skulle hänga med ungdomarna, men studierna har gått bra och hon är motiverad. Forskningen som görs på universitetet, och att se till att den kommer ut på fältet, är något som intresserar. Hon vill vara till nytta på något sätt.
– Han där uppe vet. Det som är besvärligt med honom är att han inte visar flera steg framåt. Jag har ingen aning vad som händer imorgon.
Om du kunde gå tillbaka och ändra en sak i ditt liv, skulle du göra det?
– Utan det jag upplevt skulle jag inte vara den människa jag nu är. Jag skulle inte vara så empatisk och varm, en människa som förstår så mycket om livet. Jo, det gjorde ont. Men nu när jag tittar bakåt vill jag vara den människa jag är.
