Lilian Ruotsalas teaterintresse väcktes med en skräll – men inte av en slump.
Lilian Ruotsalas teaterintresse väcktes med en skräll – men inte av en slump.

Lilian Ruotsala: ”Jag behöver ha något som är säkert”

teater.

Hon tror inte på slumpen. Lilian Ruotsala har fått svar på att hon valde rätt när hon valde teatern, och gått från att leva på andras tro till att växa in sin egen.

28.4.2021 kl. 15:05

Skådespelare var inte hennes drömyrke.

– Jag var inte alls intresserad av teater, berättar Lilian Ruotsala.

En föreställning förändrade det. Hon gick andra året i gymnasiet och följde med två kompisar till Vasa – mest för att en av dem just tagit körkort och det var en kul grej – där teatergruppen Nya Rampen spelade Hamlet.

– Efter att jag sett den visste jag: okej, jag ska bli skådis.

Publiken bjöds att sitta ner vid ett långbord och äta med Hamlet, skådespelarna agerade omkring dem. ”Är det här teater?” tänkte hon. Det var annorlunda än något hon varit med om. När hon ser bakåt inser hon hur osannolik den här berättelsen skulle vara – ifall hon trott på slumpen.

– Det var tänkt så här.

Efter gymnasiet började hon studera vid scenkonstutbildningen i Vasa. Siktet var inställt på Teaterhögskolan i Helsingfors, och följande gång det svenska programmet tog in nya studerande var de ett gäng studiekompisar som åkte iväg på urvalsprov.

– Jag tänkte att jag testar, jag tänkte inte att jag skulle komma in.

När hon blev antagen insåg också hennes föräldrar, som först varit något skeptiska till det plötsliga intresset, att teatersatsningen var på allvar.

– Jag minns att folk som jag inte kände kom fram på gatan och gratulerade till studieplatsen. Det var märkligt men roligt.


Lilian ”Liili” Ruotsala

  • Från Esse, bor i Helsingfors.
  • Frilansande regissör, skådespelare och dramaturg.
  • Familj: mannen Arto och dottern Elvi.


Lilian Ruotsala kommer från Esse i Pedersöre.

– Jag säger ännu att jag är en Essebo, erkänner hon, trots att hon nu bott tio år i Helsingfors.

Hennes familj hör till baptistförsamlingen och hon växte upp med en tro som var helt självklar. Också i tonåren, när hon umgicks mer med vänner som inte delade den, fanns hennes tro där i grunden.

För den kristna tjejen från landet tog det ett tag att hitta sin plats i Helsingfors, även om hon har lätt för att hitta vänner. Hon drogs till andra österbottningar. I den nya studiemiljön kunde hon känna att kristen tro var något man såg ner lite på, medan andra slag av tro var något spännande att ta influenser av.

– Jag tror att jag trängde undan min egen tro lite och levde mycket på och av mammas och pappas och min syster Marias tro.

Hennes medstuderande visste att hon var kristen, men tron hade inte en så synlig roll i hennes vardag.

– Om jag haft den tro jag har idag när jag gick där: tänk hur väldigt annorlunda diskussioner vi skulle ha haft!

"Jag tror att jag trängde undan min egen tro lite och levde mycket på och av mammas och pappas och min syster Marias tro."


”Okej, där kom bönesvaret”

För fem år sedan fick Lilian Ruotsala sin examen och kunde konstatera: nu är jag skådis.

Hon hade ägnat dagarna åt att läsa teaterhistoria och filosofi, träna upp sin röst, tränat kroppen att vara stark, smidig, uthållig och mottaglig, arbetat med karaktärer och scenframställningar. På kvällarna hörde det till att titta på – och ganska ofta somna på – olika teatrar.

Det var utmanande att hela tiden bli uppmanad att arbeta på sina svagheter – ”var stor, ta plats” – och sällan få visa sina styrkor.

– Man skulle kanske inte tro det, men jag är väldigt humoristisk på scenen. Samtidigt som man jobbar så mycket med sig själv, vilket är frustrerande, ska man vara tillgänglig för de andra också.


Frågan om hon
var på rätt väg fanns ofta i hennes böner.

Bönesvaret fick hon när hon gjorde praktik på Teater Tribunalen i Stockholm. De gestaltade verkliga personers historier på scenen och en gång satt de här människorna själva i publiken. Efter föreställningen skrev en lärare feedback till skådespelarna på sin blogg. Responsen till Lilian avslutade han med orden: ”Gud har visat vägen, amen.”

– Okej, där kom svaret.

Vardagen som frilansande skådespelare har till exempel inneburit att med två dagars varsel hoppa in i en föreställning för någon som brutit benet – samtidigt som hon regisserade en teaterpjäs i sitt gamla gymnasium.

– Det var intressant att testa och konstatera för mig själv: det där gör jag inte igen.

Hon medger att hon är tacksam att vara mammaledig just nu när hela kulturbranschen är i ett svårt läge.

– Man ska inte börja med det här om man vill bli rik, säger Lilian Ruotsala.

Dagens skådespelare gör mer än att stå på scenen.

– Om du tycker om regi, testa det, om du tycker om att skriva, börja skriva. Att vara skådespelare idag är att vara innehållsskapare. Du ska samtidigt vara din egen producent.


Under det senaste året
har hon också producerat annan kultur än teater: tillsammans med barndomsvännen Lina Forsblom skapat barnboksmanus inspirerade av uppväxten på landet.

– Det var ett projekt som vi inte visste att vi saknade.

Att inte ha en stor dröm

Efter Teaterhögskolan kände Lilian att det var dags för ett stort beslut: att låta sig döpas.

– Då blev det min tro och inte mammas och pappas eller någon annans. Idag betyder det allt. Jag skulle inte klara av min bransch om jag inte hade min tro. Jag behöver ha något som är säkert.

För henne är det viktiga att ha sin identitet i Gud, inte i jobbet eller något annat. Det låter henne ta alla de nej som en skådespelare får, bli ledsen ett tag, och veta att hon är lika älskad för det.

Något av det mest värdefulla under studietiden var att få en egen ”fadder,” en mentor som var ute i yrkeslivet. Hennes mentor blev Jakob Höglund, han som spelade Hamlet i föreställningen som startade allt, och som hon sedan dess blivit bekant med.

– Han var en supermentor. Om det inte varit för Jakob och att han tog med mig när han regisserade sina föreställningar tror jag inte att jag skulle ha vågat börja regissera.

Regissörskapet är givande på ett annat sätt än att vara skådespelare. Hon jobbar mycket med unga och amatörteater och säger att det är en av hennes styrkor att lära dem det hantverk som hon nött in i ryggmärgen under åren.

– När jag fått visa att jag är på deras sida – ”jag ser er och stöttar er” – och jag grundat en relation släpper så småningom spänningen och de börjar bara leka på scenen. Då är det bara för mig att luta mig tillbaka och njuta.

Hon tänker att många ungdomar skulle må bra av att göra teater.

– Det är så mycket här och nu, man är fokuserad på den andra och det är kul. Den konstnärliga processen är nästan sekundär, fokus är på att individerna ska få växa.


I sommar kommer hon, om allt går enligt planen, att bege sig in i Sherwoodskogen för det största projekt hon gjort, sett till antalet involverade personer. Robin Hood skulle ha stått på Närpes Teaters scen redan förra sommaren men föreställningen blev framflyttad.

– Vi är kring 60 på scenen, det blir häftigt. Tack och lov har jag en regiassistent.

Har du något drömprojekt?

– Vi pratade faktiskt om det där hemma för en tid sen. Arto frågade: ”Liili, vad är din dröm just nu?”

Och hon insåg: jag vet inte.

– Jag blev nästan lite ledsen. Jag har mycket jag tycker skulle vara roligt att göra, men inte någon stor dröm. Men jag tror att drömmen kommer när tiden är inne. Jag försöker alltid pejla in läget: vad är det tänkt att jag ska göra?

Just nu får familjen och livets hittills häftigaste roll komma först. För dottern Elvi spelar det ingen roll ifall hon presterar på auditions, det viktigaste hon kan ge henne är närvaron.

– Som jag har tränat i fem år på Teaterhögskolan, ler Lilian.

Emelie Wikblad


Kokonåsen i Borgå är välbekant för Mats Lindgård. Här sköter han sin kondition.

kyrkoherdar. När Mats Lindgård i tiden besvärade sig över hur domkapitlet placerade präster i förslagsrum inför domprostvalet resulterade det i en period som blev den tuffaste i hans liv. I dag är han en chef som tror på att förankra beslut grundligt innan han genomför något. 3.8.2022 kl. 17:08
Kantors- och prästparet Eeva-Stiina och Paula Lönnemo vill se kyrkan ta ett mera ansvarsfullt grepp om sina skogar.

KYRKANS SKOGAR. Okunnigheten om hur man ekologiskt hållbart sköter skog är stor i kyrkan, anser präst- och kantorsparet Paula och Eeva-Stiina Lönnemo. Därför vill de se mera fredning, och mera av det nya, kontinuerliga skogsbruket. 1.8.2022 kl. 12:53
– Jag har själv varit entusiastisk för skogsbruk utan kalhyggen, säger Carl-Johan Jansson. Men det fungerar inte.

KYRKANS SKOGAR. Skogsbruksveteranen Carl-Johan Jansson i Raseborg är skeptisk till det nya kontinuerliga skogsbruket. Domkapitlet i Borgå har bett honom om argument mot den nya metoden. 1.8.2022 kl. 16:11
Sophie Törnqvist från Kerko by i norra Borgå tycker om att vara social och få nya vänner. Domkyrkoförsamlingens läger Pellinge 1 har varit en upplevelse, säger hon.

konfirmation. I Borgå går 85 procent av årsklassen i Domkyrkoförsamlingens konfirmandundervisning, och Borgå "exporterar" hjälpledare. Men för allt flera konfirmander är kyrkans termer nya och främmande. Som Guds Lamm eller Kristus Frälsaren, säger lägerprästen Elefteria Apostolidou. 29.7.2022 kl. 16:00
Rebecka Stråhlman arbetar med den åldersgrupp som allra mest skriver ut sig ur kyrkan – något årtionde efter konfirmationen.

unga vuxna. Rebecka Stråhlman jobbar med den åldersgrupp som allra mest skriver ut sig ur kyrkan, något årtionde efter skriban. 1.8.2022 kl. 16:34
Ingrid Mutai och Olivia Franck (i telefonskärmen) vill lyfta 
sekundär traumatisering på bordet.

SEKUNDÄR TRAUMATISERING. Att känna empati är viktigt för dem som jobbar med att möta människor med trauma. Då de känner empatitrötthet eller har svårt att släppa tanken på klientens berättelse har dedrabbats av sekundär traumatisering. 24.7.2022 kl. 19:03
Mao Lindholm fascineras av rövaren på korset bredvid Jesus. – Och Jesus omedelbara löfte åt honom om evigt liv. Det är så hisnande stort att det inte går att fatta.

ANDETAG. Språket har en helt central betydelse i Mao Lindholms tillvaro. – Djupt allvar och smågalen humor tvinnar ihop sig till ord och meningar, ibland nästan obegripliga även för mig själv, säger Mao som bloggar på Kyrkpressens sajt. 24.7.2022 kl. 19:13
Katolska Sara Torvalds tycker att ekumenik är lärorikt men att den katolska kyrkan också har varit för en mängd "fördomar och tjafs". Hon är sedan 2021 ordförande för Ekumeniska rådets arbete på svenska i Finland.

profilen. Det finns mycket att lära sig av ekumeniken. Men Sara Torvalds som är ordförande för Ekumeniska rådets finlandssvenska arbete gillar som katolik sin egen kyrkas kontinuitet och tradition. 22.7.2022 kl. 15:00
Olav Jern anser att både Kyrkostyrelsen och domkapitlen har för stor makt. Men han är å andra sidan nöjd med att kyrkan har en tydlig beslutsstruktur

KYRKANS FÖRVALTNING. Stat och kommun har förenklat sin förvaltning. Men den utvecklingen har inte nått kyrkan. Den uppfattningen har Olav Jern i Vasa. 22.7.2022 kl. 08:00
– Jag tror att om jag var kyrkoherde skulle jag försöka hindra allt utflöde. Jag skulle tänka: jag låter ingen lämna församlingen utan att veta varför, säger Edgar Vickström. Han saknar uttalade mål i kyrkan.

KYRKANS FRAMTID. För ett år sedan blev Edgar Vickstöm präst efter en lång karriär bland annat som bankdirektör. Ett år senare är han förbryllad och lite bekymrad. En kyrka som handskas med personal, tid och pengar borde våga tänka på effektivitet. Men varför vet kyrkan inte ens om den har ett mål? 20.7.2022 kl. 19:12
Christina Roberts och Göta Alm-Ellingsworth vill återuppliva traditionen kring åländska Lumparlands brudkrona.

BRÖLLOP. I mitten på 50-talet bestämde sig Lumparlands marthor att skramla ihop till en brudkrona till kommunens flickor. Till det behövdes 200 gram silver och 13 000 mark. Men när man ville skänka den till församlingen sade dåvarande pastorn nej tack. Några årtionden senare hittade den ändå till kyrkans förvar. Nu har den dammats av för en historisk tillbakablick. 21.7.2022 kl. 15:00
Kyrkpressens enkät bland förtroendevalda i Borgå stift visar att ungefär en tredjedel tycker att kyrkoherden har för stor makt. Det tycker också de erfarna beslutsfattare Kyrkpressen talat med.

beslutsfattande. I början av juni sände Kyrkpressens redaktion iväg en enkät till alla församlings- och kyrkorådsmedlemmar i Borgå stift, och fick in 180 svar. En av frågorna lydde så här: Kyrkans lagstiftning ger kyrkoherden en stor roll i församlingens beslutsfattande. Tycker du att den är för stor? 6.7.2022 kl. 17:41
My Ström saknar känslan av att höra hemma. – Risken är nu, när jag testar på Sverige igen, att jag kommer ha samma känsla av att inte höra hemma.

Personligt. – Och sen låta sig slukas av dem innan man kan komma upp till ljuset igen, säger My Ström. 7.7.2022 kl. 19:58
Pilgrimsprästen Maria Widén i samtal med Stefan Edman.

Franciskusfest. Sedan år 1979 har den ekumeniska Franciskusfesten firats på Kökar den första helgen i juli. Se foton från årets fest! 3.7.2022 kl. 19:41
Bjarne Boije på sin hundraårsdag 2021

Nekrolog. Bjarne Boije somnade in den 19 juni, mätt på livet, 101 år och två månader gammal. 1.7.2022 kl. 15:54

Kokonåsen i Borgå är välbekant för Mats Lindgård. Här sköter han sin kondition.

kyrkoherdar. När Mats Lindgård i tiden besvärade sig över hur domkapitlet placerade präster i förslagsrum inför domprostvalet resulterade det i en period som blev den tuffaste i hans liv. I dag är han en chef som tror på att förankra beslut grundligt innan han genomför något. 3.8.2022 kl. 17:08
Kantors- och prästparet Eeva-Stiina och Paula Lönnemo vill se kyrkan ta ett mera ansvarsfullt grepp om sina skogar.

KYRKANS SKOGAR. Okunnigheten om hur man ekologiskt hållbart sköter skog är stor i kyrkan, anser präst- och kantorsparet Paula och Eeva-Stiina Lönnemo. Därför vill de se mera fredning, och mera av det nya, kontinuerliga skogsbruket. 1.8.2022 kl. 12:53
– Jag har själv varit entusiastisk för skogsbruk utan kalhyggen, säger Carl-Johan Jansson. Men det fungerar inte.

KYRKANS SKOGAR. Skogsbruksveteranen Carl-Johan Jansson i Raseborg är skeptisk till det nya kontinuerliga skogsbruket. Domkapitlet i Borgå har bett honom om argument mot den nya metoden. 1.8.2022 kl. 16:11
Sophie Törnqvist från Kerko by i norra Borgå tycker om att vara social och få nya vänner. Domkyrkoförsamlingens läger Pellinge 1 har varit en upplevelse, säger hon.

konfirmation. I Borgå går 85 procent av årsklassen i Domkyrkoförsamlingens konfirmandundervisning, och Borgå "exporterar" hjälpledare. Men för allt flera konfirmander är kyrkans termer nya och främmande. Som Guds Lamm eller Kristus Frälsaren, säger lägerprästen Elefteria Apostolidou. 29.7.2022 kl. 16:00
Rebecka Stråhlman arbetar med den åldersgrupp som allra mest skriver ut sig ur kyrkan – något årtionde efter konfirmationen.

unga vuxna. Rebecka Stråhlman jobbar med den åldersgrupp som allra mest skriver ut sig ur kyrkan, något årtionde efter skriban. 1.8.2022 kl. 16:34