– Det känns bra! Lite overkligt tillika, säger Mats Björklund dagen efter att kyrkoherdevalet avgjorts.
Kring påsk tillträder han som kyrkoherde i Korsholms svenska församling, och lämnar därmed Solfs församling efter sammanlagt tio år.
Varför vill du vara kyrkoherde?
– Det behöver finnas någon som har lång stubin och någon som håller i trådarna, det tycker jag om. Jag tycker om att fundera ut hur saker ska fungera på bästa sätt, och hur man kan använda resurser vettigt.
– Det finns så många utmaningar i Korsholms samfällighet. Jag vill vara med och bygga pusslet, och det har man svårt att göra från ett litet församlingsbord.
Vad kännetecknar ett gott ledarskap?
– Jag tycker att jag har lyckats om andra kan jobba och ge hundra procent, medan jag sköter papperskrig och annat. Och så är det viktigt att det finns en viss frihet från chefens sida för de anställda att pröva olika saker, lyckas och misslyckas.
Är du konflikträdd?
– Det beror på. Vissa saker kan man inte blunda för. Jag försöker reda ut, diskutera och fundera var man kan hitta en kompromiss, men det är inte alltid det går att hitta det ens. Jag tycker man kan vara av annan åsikt om man kan motivera varför man tänker annorlunda.
Vad gör du om du har en ledig stund?
– Jag lyssnar på musik, läser eller promenerar i skogen med vår hund. Jag håller också på med lite skogsprojekt såsom gallring.
– Vi bor nära havet och skogen. Jag behöver bara gå ut genom dörren så är jag framme.
Vad gör dig otålig?
– Ibland orkar jag inte med att förfäderna får bestämma i sådant som de inte har något att göra med. Inomkyrkliga gräl handlar ofta om någon ko som varit på fel sida av staketet på 1700-talet. När det gäller kyrkans framtid måste vi tänka framåt: Var ska vi vara om 30 år? Bakåtblickande kan bli akilleshälen för mycket i framtiden.
Vilka utmaningar ser du i Korsholm?
– Främst hur vi ska få ekonomin i balans, och att det inte blir våldsamt många förändringar. Vi borde förenkla byråkratin en hel del. Det är ett problem att man inte kan tänka hur saker kan göras enklare, utan med händer och tänder håller fast vid något som fungerat på 1970-talet. Ett konkret exempel är att det finns fyra kyrkoherdar på svenska sidan.
– Det är väldigt mycket pappersarbete i en liten församling. Jag skulle vilja lösgöra mer prästarbetskraft så det blir mer över för prästuppgifter. Ibland brukar jag tänka att kyrkoherden är som en flygkapten som planerar rutten, men som glömmer att flyga.
– Ett litet arbetslag och enprästförsamlingar är sårbara, inte minst i coronatider. Alla människokontakter tär på en; precis som för vem som helst så kryper begravningar och annat under skinnet. Kommer det mer så ska man klara av det också, oberoende av hur dagen före sett ut. Man borde alltid ha ett arbetspar, någon annan som kan träda in.
