Helena Häggblom från Munsala miste sin man i februari 2019, efter 45 års äktenskap. Hon samlade mod och åkte ensam till församlingens sorgegrupp, trots att hon inte kände någon där.
– Det är jag tacksam för. Efter de första gruppträffarna rann tårarna hela vägen hem. Att bearbeta sorgen tillsammans med andra löste upp något i mig. Sorgen såg olika ut för oss alla, men ändå hade vi något gemensamt, säger hon.
Varje träff hade olika teman, och alla teman gav henne något, berättar Helena Häggblom.
– Vi kom varandra nära i gruppen. Det hände ofta att vi stod kvar och pratade länge utanför när träffen var slut.
Hon tyckte gruppen kändes trygg.
– Till en början var vi ju främmande för varandra, till slut blev vi vänner. Jag är inte väldigt öppen som person, men det kändes bra att dela med sig i gruppen.
Diakoniarbetaren Monica Borgmästars i Nykarleby församling berättar att ledordet för sorgegruppen har varit att det inte finns någon mall för hur det ska vara – alla får komma precis med den sorg de har, sådana de är.
– Det vanliga är att de som kommer är änkor eller änklingar, men det kommer också sådana som sörjer någon annan nära.
Det som sägs i gruppen stannar där, och man får berätta det man är bekväm med.
– Vissa vill dela mer, andra vill dela mindre, och någon kanske inte vill dela någonting alls.
Monica Borgmästars påpekar att våra relationer kan se väldigt olika ut – en del har kanske levt i väldigt harmoniska äktenskap, medan andras inte varit lika harmoniska – ändå är alla lika välkomna till gruppen med sin individuella sorg.
– Det är de som kommer till gruppen som är experter på sorg, ingen annan kan säga hur det känns. Jag är jätterädd för att pladdra eller komma med förnumstiga råd!
Med risk för att vara förnumstig brukar hon ändå komma med några råd, eller snarare frågor.
– Jag brukar fråga: Äter du ordentligt? Rör du på dig? Sover du?
En annan sak hon brukar säga är att alkoholen är en lömsk vän.
– Den är en effektiv ångestdämpare, men i längden ställer den till med otroligt mycket elände.
Hon säger att gruppgemenskapen inte kan forceras fram, men ofta känner hon av en värme som är svår att klä i ord.
– Sorgen kan vara bottenlös och förtvivlan stor, men ändå kan man känna av ett stort ”trots allt”. Man ser många leenden och märker att det finns samhörighet och hopp.
En annan byggsten är att gruppen bärs av ett kristet hopp.
– Ingen frågar efter någons tro och vi predikar inte, men vi vill visa på det hoppet.
På grund av coronasituationen skjuts gruppstarten fram. Nästa Sorgegrupp planeras köra igång i januari 2021. Följ med församlingsannonseringen för mer info!
