Linda Andtbacka har kreativiteten i blodet. Det finns konstnärsanlag och hantverkstradition på båda sidorna om släkten. Men då man i skolan fick börja välja mellan musik och teckning valde hon alltid musik.
– Jag kunde ju inte rita.
I dag är hon bland annat utbildad formgivare och verksam som mönsterdesigner.
– Jag har trott att man behöver kunna rita människor för att kunna rita, och det kan jag inte ännu i dag. Men i gymnasieåldern hittade jag ett annat uttryck, det mer stiliserade.
”Stiliserat” betyder lite förenklat, förklarar Linda. Man skalar bort mycket men behåller det viktigaste.
Redan i tonåren tändes dock någon slags gnista, en längtan efter att studera konst. I högstadieskolan i Nykarleby åt konstskolans elever lunch bland tonåringarna från Nykarleby centrum och byarna runtomkring.
– Man såg dem varje dag och jag blev så fascinerad. De vågade uttrycka sig själva också genom sina kläder och vågade vara sig själva. Jag såg en kreativitet där som lockade mig.
Ändå ställde Linda Andtbacka in siktet på att bli lärare, det var ju ett riktigt jobb.
– Jag trivdes jättebra som lärare faktiskt!
”Direkt familjen sa hejdå och stängde dörren kände jag att det här går inte.”
Men nästan tio år in i arbetslivet tog det stopp. Stressen hade byggts upp under tid och lagrats i kroppen. Det blev svårt att andas, nedstämdheten kröp sig på, och så fick hon panikångest.
Då hon blev sjukskriven vågade hon inte vara ensam hemma om dagarna. Hon var livrädd.
– Direkt familjen sa hejdå och stängde dörren kände jag att det här går inte. Jag kan inte.
De sex veckor hon var sjukledig tillbringade hon dagarna med sina föräldrar, medan man och barn var i jobb och skola.
Du hade jobbat som lärare i nästan tio år då stressymtomen kom. Vad hände?
– Jag tror ju inte att det bara var jobbet, utan det var också förknippat med mitt sätt att jobba. Jag vill göra saker ordentligt och har svårt att slarva.
I Kalle Anka-tidningarna som Linda läste som barn minns hon att det fanns små visdomsord nere på sidorna. Ett som återkom var ”Läxorna först och Kalle Anka sen”.
– Det är ju helt idiotiskt men det är en sak som fastnat. Jag har varit den där duktiga flickan som alltid har gjort saker i den ordningen, och det är fel inser jag nu. Man kan inte dela upp det så.
– Eller det kan man kanske som barn, men inte som vuxen.
En vändpunkt
Under perioden av utmattning hade Linda och hennes systrar en julkonsert inbokad i Jeppo kyrka. Att de skulle uppträda var bestämt sedan länge, men med tanke på Lindas mående var timingen dålig.
– Jag tänkte ändå att musiken kunde göra mig gott. Det var något roligt att fokusera på, så vi bestämde att vi skulle genomföra konserten.
Då de övade inför konserten reagerade Linda på hur fridfullt det var i kyrkan. Det var som om hon helt konkret befann sig i en fristad.
– Det där andra som jag upplevde under den perioden, det fanns utanför de väggarna.
Då de skulle åka hemåt igen kände hon ett motstånd mot att gå ut i mörkret som omgav kyrkan. I farstun fanns en skål med bibelord som man fick plocka om man ville.
– Jag tänkte att jag ju kunde försöka och sa åt mina systrar att nu är det upp till bevis.
Hon drog en lapp och fick Psaltaren 18:17: ”Från höjden fattade han min hand och drog mig upp ur djupa vatten.”
– Det var exakt vad jag behövde, det var också så visuellt. Jag upplevde ju att jag var på botten och jag fattade inte hur jag skulle komma upp ur det. Och så får jag det här ordet, att han tar tag i handen och drar upp mig.
”Det var en vändpunkt också i min gudsrelation.”
– Jag kände att då hänger det ju inte längre på mig. Han ser mig. Han tar tag i mig, och han kommer att reda upp det här.
– Det var en vändpunkt också i min gudsrelation.
Det här är mer än tio år sedan, men det är fortfarande känslosamt att prata om. Att bli sedd av Gud mitt i mörkret. Det var starkt.
Linda säger att hon alltid har trott på Gud, men det var något med det här bibelordet i farstun till kyrkan som gjorde att relationen blev mer handgriplig.
– Min tro har varit på riktigt också förr, men den blev befäst. Jag räknar faktiskt med Gud på ett annat sätt nu. Han är mer närvarande i allt.

Fanns det också annat som hjälpte dig vidare?
– En bekant har sagt att det var tre saker som hjälpte henne ur en liknande situation: tabletter, tro och terapi. Det blev det också för mig, jag hade alla tre verktyg som stöd.
Det där som hände i kyrkan blev ändå på något konstigt sätt avgörande. Efter jullovet kunde hon återgå till arbetet.
– Jag bara nosade på väggen, men det var tillräckligt för att jag skulle börja fundera över vad jag håller på med och om jag ska fortsätta så här.
Ett liv är för kort
Svaret blev nej. Linda började studera inredningsdesign vid Novia i Jakobstad 2014. I dag jobbar hon med inredningsplanering för privata och offentliga miljöer och har byggt på sin utbildning med en mastersexamen i cirkulär design.
Hon är mönsterdesigner och skapar mönster för en egen kollektion av bruksföremål, och så undervisar hon i allt hon kan. Allt det här inom ramarna för det egna företaget Andtbacka Design.
Att vara en kreatör ser hon själv som en välsignelse snarare än en förbannelse. Det är ju en del av personligheten.
Den negativa sidan är att hon har en massa idéer i huvudet som hon vet att hon inte kommer hinna omsätta i praktik. Ett liv är för kort.
– Det är något ledsamt i det. Men kreativiteten ger mig också välmående. Jag är en väldigt känslosam person. Att kunna ge uttryck för känslorna genom kreativiteten tycker jag att är superbt. Särskilt musiken har en terapeutisk funktion.
Det går över
För ett och ett halvt år sedan hade Linda en ny period av utmattning. Också den här gången rörde det sig bara om några veckor, men innan och under den här tiden kände hon en fysisk längtan efter att måla och rita för hand.
– Det är intressant att längtan efter det kreativa uttrycket kunde kännas så.
Då kroppen sa stopp fick hon acceptera att allt har sin tid. Att samla ihop sig har sin tid. Att ligga på soffan och försöka få stopp på allt som snurrar i huvudet har sin. Att dra några drag med en pensel då man väl orkar, det har också sin tid.
”Första gången det hände trodde jag att jag var ensam.”
– Det var inte riktigt samma sak som första gången jag blev utmattad. Den här gången hade jag inga paniksymtom. Jag var bara trött och slut.
Och dessutom visste hon, vis av tidigare erfarenhet, att det skulle gå över.
– Första gången det hände trodde jag att jag var ensam. Det var ju inget man tidigare pratade så mycket om.
Drömmar kan slå in
Just den här dagen är Linda Andtbackas liv särskilt spännande. Hon ska bli mormor! Varje pling i telefonen är laddat med spänning.
Överlag känner hon att livet är spännande, inte bara just den här dagen. Hon är inne i en period där hon får bocka av stora mål och drömmar.
– Jag har länge drömt om att leda en kör, och det har jag haft chans att göra nu som vice dirigent i Jacob Gospel. Det är en stor grej.
– Sen drömmer jag om att göra tapet. Förhoppningsvis är det något på gång också med det just nu.
En annan dröm är att någon gång ge ut sin egen musik. Då Linda Andtbacka spelar och sjunger är det en meditation i sig att få lyssna, och kanske någon dag kommer hennes texter och melodier att få större spridning.
Men ett liv är så kort. Man hinner inte med allt.
I väntan på mer tid spelar Linda Andtbacka dragspel för husbehov. Om sommarkvällarna river hon av Taubes valser från terrassen i Nykarleby. En slags ensam konsert, till förmån för att göra sådant man vill – inte bara det man måste.
Linda Andtbacka
– Har en bakgrund som klasslärare men har också studerat inredningsdesign och har en master i cirkulär design.
– Jobbar i dag som inredningsarkitekt med planering för privata och offentliga miljöer, är mönsterdesigner och skapar mönster bland annat för en egen kollektion av bruksföremål.
– Drar ibland kreativa kurser.
– Är uppvuxen och bor i Nykarleby.
– Har tre barn och ett barnbarn. Är gift med Mårten.