”Kan man fira födelsedag med någon som har dött?”

sorg.

Pamela Granskog skriver om sorgen i att mista en förälder och om hur man talar om för sina barn att deras mormor inte kommer finnas hos dem. Hon tror det är nödvändigt att tala med barn om döden – för henne var det en viktig bit i den egna sorgeprocessen. Samtidigt måste vi ge dem hopp.

27.6.2019 kl. 10:00

I höst blir det tre år sedan mamma dog, säger Pamela Granskog, som i oktober kommer ut med en bok om en familjs sorg.

Inte en nedförsbacke utan ett ras. Så beskriver hon de sista sex månaderna när mammans minnessjukdom snabbt försämrades. Samtidigt var de månaderna värdefulla för att familjen fick påbörja vägen genom sorgen.

– Det är en nåd att vi fick den tiden.

För henne, hennes pappa och syster var det en viktig del i sörjandet att tala och planera, att bestämma plats för begravningen och välja psalmer.

– Det finns en trygghet i att man vågar möta det faktum att det kommer att sluta med döden.

Hon är också tacksam över att hon kunde tala med sina barn och förbereda dem på vad som skulle hända.

– Hela den tid när vi grät och pratade och bearbetade och tog upp precis alla svåra frågor man kan tänka sig – det var en enorm styrka för oss.

När Lina, sex år, sa ”jag vill att världen ska vara vanlig”, tänker Pamela Granskog att hon satte fingret på vad sorgen handlar om.

– Den handlar om att världen aldrig mer blir densamma.

De talade öppet om döden. Som modersmålslärare i gymnasiet brukade hon, när de läste Bröderna Lejonhjärta, fråga gymnasisterna hur de skulle tala om döden med ett barn. ”Du ska säga som det är”, är svaret hon fått.

– Jag tror vi måste ge våra barn beredskapen att möta sorg. Det behöver inte vara skrämmande. Vi behöver bereda rum för de här diskussionerna. Samtidigt måste det ske med en känsla av hopp.

”Mommo står med ena foten i himlen”, var orden hon lånade av en väninna.

– Det blev också symbolen för att hon förändrades. Hon var ju inte längre densamma under sjukdomstiden, hon var inte den mommo som de kom ihåg.

Hon såg hur barnen bearbetade det. Hon skriver om en kväll när Valter, nio år, låg i sängen och grät, och sa: ”Vet du mamma, jag ser mommo framför mig i Lappland (där de alltid brukade fira sportlov) och jag ser mommo framför mig i grönsakslandet vid sommarstället. Och på riktigt så kommer jag aldrig mer att få se henne där.”

Hon kommer ihåg när Lina slog armarna om mormor på sjukhuset och mormor sa: ”Är du min flicka?” Och Lina svarade: ”Jo, mommo, jag är alltid din flicka. Fast vi skulle vara långt ifrån varandra. Och träffas vi inte mera här, så träffas vi i himlen.”

Sista gången barnen såg sin mormor var på höstlovet. Då hade morfar, på Valters begäran, tagit med sig Suffeli-godis till serviceboendet och smugglat ner dem i mormors rullstol – och hon gav Suffeli åt barnbarnen så som hon alltid brukade göra.

– Jag tror att de små konkreta handlingarna är oerhört viktiga.

Det går inte att trösta och säga att det blir bra, men det går att sörja tillsammans. Att skriva ner sin berättelse, att rita en teckning, att plocka bort myror från graven – små konkreta saker kan ge sorgen utlopp. Pamela Granskog minns hur dråpligt det såg ut när barnen utklädda till påskägg och katt stod med svansen i vädret och tryckte ner sina påskbrev i jorden vid mommos grav – och tänker att det just så naturligt det får vara.

Att gå igenom sorgeprocessen med barnen har inte hindrat henne från att själv sörja sin mamma – tvärtom har det varit till stor hjälp.

Ett sätt att bearbeta sorgen är att låta minnet leva kvar. På sportlovsresorna till Lappland var det tradition att baka en kaka och fira mormors födelsedag. Året efter frågade Lina: ”Mamma, kan man fira födelsedag med någon som har dött?” ”Naturligtvis”, svarade hon.

– Så vi bakar kaka varje gång mommo har födelsedag. Vi firar hennes födelsedag, för hos oss finns hon fortfarande. Vi ser henne inte, men hon finns inom oss, i våra minnen. Hon är stjärnan som vi brukar se mörka kvällar.

För att kunna tala med barn om döden behöver vi också konfrontera våra egna rädslor.

– Man är ju aldrig redo att säga hejdå till sin mamma.

Pamela Granskog skriver om sorgen i att mista en förälder, en sorg som på något sätt hör livet till.

– Jag vet inget om hur det är att mista sitt barn. Jag kan inte ens förstå vidden av det.

Med sin bakgrund som modersmålslärare och journalist är språket viktigt för henne. Ändå drog hon sig för att skriva.

– Jag tänkte att jag inte kan skriva om det, för att en sådan här sorg är något alla går igenom förr eller senare. Jag har ingenting att tillföra.

Tillslut kände hon att hon måste få sätta ner tankarna i text. Den första texten skrev hon kring allhelgona. Sedan dess har det blivit blogg­inlägg och radioandakter kring samma tema.

Hon tycker om bilden av att kyrkans altarring är en halvcirkel för att den andra halva består av dem som lämnat oss.

Ett halvt år efter att Pamela Granskogs mamma dött blev hennes morbrors fru – som stått dem nära under mammans sista tid – sjuk och dog. Följande morgon fick Pamela ett sms av sin kusin, som berättade att de den kvällen förstått att slutet var nära. Kusinen skrev: ”Jag sa till henne: Pamela vill att du hälsar till hennes mamma.”

– Fast jag vet att mamma finns omkring mig, kan inte mitt mänskliga förstånd ta in det. Men när jag vet att någon som lämnar oss bär den här hälsningen med sig – det är en svindlande tanke.

Sorg är människans reaktion på en förlust. Sorgen är unik för varje människa och något alla människor delar. Den mest greppbara förlusten är när en människa som stått oss nära plötsligt inte längre finns. Det här är en av tre berättelser om att möta sorg, att sörja och att tala om sorgen. De två andra kan du läsa här och här.

Emelie Wikblad



– Det beror inte på hur många helger jag jobbar, eller hur många texter jag producerar. Eller hur många förrättningar jag har. Det handlar inte om mig, utan det handlar om kärnan, om vem man tjänar, säger Wilhelmina Oldmark.

profilen. Stiftets yngsta präst – det kan Wilhelmina Oldmark titulera sig. – Jag känner allt större visshet om att det jag gör är viktigt. 29.4.2024 kl. 08:00
Dopet kan se ut hur som helst och kräver inga storsatsningar.

Helsingfors. Nu döps fler barn i Helsingfors, liksom tonåringar som döps i samband med skriftskolan. 24.4.2024 kl. 17:16
Med hjälp av den inhyrda värmeblåsaren håller Sixten Ahlsved kyrkan i Terjärv varm.

FÖRSÄKRINGAR. I januari, när det var som kallast, gick en ventil i fjärrvärmesystemet i Terjärv kyrka sönder och temperaturen inne i kyrkan sjönk snabbt till -10 grader. Värmesystemet frös och måste nu förnyas. Men försäkringsbolaget har avslagit församlingens ersättningsansökan. 26.4.2024 kl. 11:14
Patrica Strömbäck är kaplan i Närpes församling.

Kolumn. Hur personlig är du, Gud? Hur mycket griper du in i världen, i människors liv och mitt liv? Gud, gör du upp planer, ordnar, styr och ställer, och beskyddar? 24.4.2024 kl. 17:41

TIDSKRIFTER. Förbundsarenan i samarbete med Åbo Akademi gjorde i början av året en undersökning där man kartlade finlandssvenskarnas läsvanor av tidskrifter. I rapporten som presenterades i mitten av april framgick att Kyrkpressen är den i särklass mest lästa tidskriften i Svenskfinland. 23.4.2024 kl. 15:15
– För kortare resor ska Svenska kyrkan vara restriktiv med flygandet, tycker biskop Fredrik Modéus. 

sverige. Efter att ha mottagit kritik har Växjö stiftsstyrelses arbetsutskott nu föreslagit att den planerade studieresan till Rom i stället ska gå till Finland. Dessutom har de beslutat att avstå från att flyga, skriver svenska Kyrkans tidning. 23.4.2024 kl. 12:46
Olja kan bli ett element vid konfirmation och vigsel i framtidens kyrkohandbok.

BISKOPSMÖTET. Bikt på webben, välsignelse med olja och tydligare förbön vid konfirmation kan det bli i kyrkohandboken. Det föreslås också bli mer formuleringar om barnfostran, livsmognad tillsammans, kropp och sexualitet när man gifter sig. Temana är många i förarbetet till en ny kyrkohandbok för kyrkan. 19.4.2024 kl. 09:34
Boken "Otillräcklig" har blivit en försäljningsframgång i Danmark. Den har utkommit på svenska och norska, och översätts nu till engelska.

KRAVKULTUREN. Den danska folkhögskolläraren och teologen Christian Hjortkjaer skrev en bok om hur det är att växa upp i ett samhälle där vi får höra: ”Just do it.” 17.4.2024 kl. 15:24
Lina Teir spelar många instrument, men närmast henne är ändå fiolen.

BERÄTTARKONST. Berättarkonstnären och musikern Lina Teirs livsåskådning hör ihop med glädje, inspiration och livsmening. 17.4.2024 kl. 15:05
Sirpa Tolppanen betonar vikten av inkludering i arbetet med att bygga gemenskap från grunden.

profilen. Prästen Sirpa Tolppanen har precis landat i Vanda där hon ska bygga upp en helt ny gemenskap – från grunden. 16.4.2024 kl. 15:34
Tidigare kände sig Beni Karjalainen ensam. Idag har han goda vänner och en sambo. FOTO: PRIVAT

Helsingfors. Beni Karjalainen vet hur det är att vara ensam, men också hur det går att komma ur ensamheten. Årets Gemensamt ansvar-kampanj samlar in pengar för att motarbeta ungas ensamhet. 12.4.2024 kl. 18:56
32 euro per dygn – det får hjälpledarna i snitt betalt enligt KP-enkät.

HJÄLPLEDARE. Sommarjobb eller frivilligkul? Kyrkpressen tittade på vad hjälpledarna får betalt på sommarens konfirmandläger, där de har en viktig roll. På Åland har församlingarna en arvodeskultur som sticker ut. 19.4.2024 kl. 15:53
Vid det här bordet fattar domkapitlets kollegium beslut om vem som blir herde i Petrus församling. Biskopen tycker det är trist att det gick så här.

kyrkoherdeval. Exceptionellt, jag tror inte det hänt förr i Borgå stift, säger biskop Bo-Göran Åstrand om det oavgjorda kyrkoherdevalet i Petrus församling i Helsingfors. Senast i maj blir det domkapitlet som fattar beslut om vem som blir kyrkoherde. 4.4.2024 kl. 09:56
Petruskyrkan söker ny herde – men vem det blir är fortfarande oklart.

kyrkoherdeval. Kyrkoherdevalet i Petrus församling oavgjort efter ett långt möte – församlingsrådets röster föll lika, 6/6. 3.4.2024 kl. 21:54
Rosanna Fellman vill komma vidare. ”Det Jakobstad ingen vill ha” är delvis en bearbetning, men boken är också ett sätt att ge andra som upplevt liknande utanförskap något att spegla sig i. Och som alltid då Rosanna Fellman är i farten är samhällskritiken genomgående.

litteratur. Då Rosanna Fellman var barn såg hon jämnåriga laestadianer få skit för sin tro. Samtidigt bad hon Gud om att inte längre behöva bli mobbad. I dag är hon motvilligt troende och aktuell med en ny bok. 3.4.2024 kl. 10:59

Det kan räcka flera år innan det blir kyrkoherdeinstallation i Petrus församling.

BESVÄR. Två medlemmar i Petrus församlings församlingsråd har lämnat in ett så kallat kyrkobesvär till Helsingfors förvaltningsdomstol över domkapitlets beslut att välja Pia Kummel-Myrskog till kyrkoherde i Petrus församling. 5.6.2024 kl. 21:13
Ungdomsfoto på Yvonne ”Vonna” Terlinden. Hon installerades i slutet av maj som kyrkoherde i Karis-Pojo svenska församling.

ETT GOTT RÅD. Om Yvonne Terlinden fick en pratstund med sitt yngre jag skulle hon diskutera sin rastlöshet och sin perfektionism. 6.6.2024 kl. 08:00
Lina Forsblom, här med hunden Lewis, har överlevt två livshotande sjukdomar.

Personligt. Som barn drabbades Lina Forsblom av leukemi och räddades till livet av en ryggmärgstransplantation. 23 år senare höll hon på att dö av blodförgiftning. – Jag tror inte det var Guds vilja att jag skulle bli sjuk. Men Gud kan använda sjukdomarna, bara jag låter mig bli använd, säger hon. 5.6.2024 kl. 10:18
Närheten till kyrkan förblir viktig.

KYRKANS EKONOMI. Kyrkan behöver se över sitt nätverk av församlingar. Omkring 40 av dem överlever inte årtiondet ekonomiskt. 5.6.2024 kl. 10:00
"För att bevara hoppet: möt din egen skuld och välj handling. Påminn dig själv och andra om att det finns hopp så länge vi agerar, för det finns det! Och hopp är en kollektiv kraft."

KLIMATKRISEN. KP-redaktören Rebecca Pettersson bevittnar en soluppgång hon aldrig borde ha sett. Det blir början till en ekologisk skuldspiral, och jakten på ett hopp som håller. 4.6.2024 kl. 09:46