Rufus Hedengren, TV-redaktör
Berätta om ditt kors-halsband!
– Jag fick det till konfirmationen. Det var ett litet guldkors med böljande form. Eftersom jag är tvilling och min bror också fick ett kors, vet jag att mamma lade mycket tid på att hitta två olika kors för våra olika personligheter.
– Jag bar korset i flera år. En gång glömde jag det på en lägergård i Sverige. När jag diskuterade det med en präst som var med på resan, sa han att han och hans fru skulle be för att korset hittades. Det här var första gången någon sa så åt mig. Det kändes väldigt fint. Till slut fick jag tillbaka korset på posten.
– Efter en lång tid försvann korset igen. Då funderade jag på att köpa ett nytt kors, men upplevde att Gud föreslog att jag i stället skulle satsa på att visa min tro med handlingar i stället för med symboler.
– Det kändes rätt för mig just då att låta bli att skaffa ett nytt kors, för jag tänkte att korset också kan bli en symbol man liksom gömmer sig bakom. När jag var utan kors fick jag en utmaning att visa min tro på andra sätt.
Vilka andra sätt har du hittat?
– Det viktigaste har varit att försöka skifta fokus från mig själv till andra. I praktiken innebär det att hugga i och hjälpa till där det behövs, också när jag inte känner för det. Jag strävar efter att medvetet ge lite mer av både pengar och tid till mina medmänniskor. Det här är inget som sker över en natt, eller något som jag kommit särskilt långt i, men att ge upp korset var för mig ett steg i den processen.
Du har levt femton år utan ett kors-halsband. Kan du sakna det ibland?
– Absolut. Det skulle vara trevligt att ha ett kors och jag har funderat på att köpa ett. Men det är svårt att köpa ett kors åt sig själv. Jag kan fundera länge på hurdant kors som kan definiera just mig, just i dag. Ska det vara av trä, metall eller något annat.
Finns församlingen i ditt liv just nu?
– Jag känner mig hemma i gemenskapen kring Puls-gudstjänsten i Petrus församling. Det känns som mer än en gudstjänst, det är en gemenskap. Jag träffar vänner därifrån också under veckan, och en del som går i Puls är också med i samma bönegrupp för pappor som jag är med i.
Foto: Elias Wikström
Ida Wikström, grafiker
Berätta om ditt kors-halsband!
– Jag fick det av mina föräldrar när jag blev konfirmerad. Korset är litet och diskret men har grova bjälkar. Jag tycker väldigt mycket om det.
– Korsets kedja gick av för tio till tolv år sedan, när jag precis börjat studera. Jag har länge tänkt reparera kedjan, men har inte kommit mig för att göra det. Jag tror inte att jag i dag skulle ha modet att bära ett kors varje dag.
Varför är det så svårt tror du, att öppet skylta med sin kristna tro?
– Jag upplever att det finns väldigt lite rum för kristendom och religiositet i universitetsvärlden. Även om jag rör mig i kristna kretsar, så är ingen av mina studiekompisar bekännande kristna.
– På en fest blev det en gång tal om den lutherska kyrkan, och särskilt om nattvarden i nedlåtande ordalag. Då sa jag att jag är kristen och medlem i lutherska kyrkan. Det blev jättedålig stämning. Mina kompisar blev illa till mods eftersom de upplevde att de hade förolämpat mig, om än omedvetet. Efter det tänkte jag att jag nog aldrig mera kan säga att jag är kristen, om det uppstår ett sådant vakuum. Jag vill inte göra någon illa till mods.
Ett kors kunde kanske vara ett ordlöst sätt att signalera sin tro?
– Det är definitivt en tydlig markör. Om jag bär kors vet ju folk att jag är kristen, och då får de chansen att tänka efter lite extra innan de förolämpar kristendomen ansikte mot ansikte med mig.
– Eftersom det inte är naturligt för mig att ta upp min trostillhörighet i en diskussion, skulle det ju vara väldigt behändigt att bära en sådan symbol. Efter den här intervjun tänker jag gräva fram det där korset igen och försöka komma mig för att fixa kedjan!
Finns församlingen i ditt liv just nu?
– Jag och min 2-åriga dotter har varit på musiklek och i knattekyrka i Matteus församling. Det är väldigt roligt. Ibland går vi i den vanliga söndagsgudstjänsten i Matteuskyrkan. Trots att vi inte går i kyrkan varje söndag känns det alltid som att komma hem. Där finns bekanta människor, och den kristna gemenskapen är speciell. Dessutom sjunger jag i gospelkören His Master’s Noise, som är min mest regelbundna kristna gemenskap.
