Underhåller med värme

Niklas Åkerfelt spelar Arvid, vars ålderdom är pjäsens ram och vars minnen blir dess innehåll. Minnena rullas upp inte som en film med stadig rikting framåt utan som ett lekfullt hoppande sammelsurium.

Första akten är den spretigare av de två, bland annat för att en lång serie scener kring en grupp maskerade musikanter tar upp en hel del utrymme. Det här är en bit som inte riktigt lyckas förankras i resten av pjäsen trots vissa försök. Man ställer sig frågan om den här helheten kanske kom med helt enkelt för att fler insända berättelser ska få plats i pjäsen.

Husbygget som aldrig blir färdigt har en central placering på scenen. Det är lätt att se husprojektet som en metafor för det mänskliga livet som och för nationsbygget, båda ständigt pågående. Landet är inte bara pjäsens namn utan också den mytomspunna plats som Arvids dotter Breeta får höra talas om under uppväxten i Australien. Småningom reser hon över halva jordklotet för att samla ihop hans efterlämnade ting.

Skådespelarna Cecilia Paul, Patrick Henriksen, Mitja Sirén och Dennis Nylund gör pjäsens starkaste insats som den unge Arvid och hans barndomsvänner som ofta ger prov på hejdlös uppfinningsrikedom. Samma uppfinningsrikedom och framåtanda går igen när de i ett annat skikt av pjäsen gestaltar skådespelare som söker roller i Landet. Här ryms också en snabb samhällskommentar med skärpa från den unga Stina som uppmanar teatern (eller snarare publiken) att anställa henne eftersom hon inte kostar lika mycket i lön och absolut inte har tänkt bli gravid.

Landet är inte en pjäs som man minns för vare sig mångbottnade karaktärsskildringar eller för de stora filosofiska djupen. Däremot är den rejält underhållande, i synnerhet i pjäsens andra akt. Underhållningen består dels av en lysande spelglädje och av livemusik som bidrar starkt till den medryckande stämningen, dels av en varm humor som inte pekar finger utan får oss att skratta åt livet och dess villkor.

Teater

Landet