De träffades i början av 90-talet. Sirkka-Liisa Kiveläs bakgrund som professor och forskare i geriatrik hjälper henne i vården av minnessjuka Mauri Akkanen.

Jag vill leva, jag vill inte dö

MINNESSJUKDOM. På hösten 2011 märkte Sirkka-Liisa Kivelä att något inte stod rätt till med hennes man Mauri Akkanen. Han hade svårt att komma ihåg saker och han gick inte som han brukade. 4.7.2017 kl. 15:50

Snart visade det sig att Mauri hade drabbats av lymfoplasmacytiskt lymfom, en långsamväxande tumörsjukdom. Dessutom konstaterades att Mauri led av Alzheimers sjukdom.

– Sjukdombeskedet var en kris för oss båda. Men jag upplever att Mauri rätt snabbt accepterade sin livssituation. Vi hittade en ny balans i livet. Jag lämnade aldrig Mauri ensam med sina tankar. Och blev han orolig lovade jag honom att jag aldrig lämnar hans sida.

Mauri sitter i en fåtölj i det stora vardagsrummet på Grundvägen i Munksnäs och tittar ut genom fönstret. Han har svårt att hitta ord, men ibland får han tag i några.

– Titta på träden, det blåser så helvetes, konstaterar han och återvänder sedan till dagstidningen.

Cancern och de intensiva behandlingar som följde på sjukdomsbeskedet satte sina spår. Sirkka bestämde sig tidigt för att Mauri ska få all den vård han kan tänkas behöva. Och att han ska få bo hemma.

– Jag tänker mig att det finaste man kan göra som människa är att hjälpa andra. Min mormor bodde sina sista levnadsår på landsbygden, hemma hos vår familj, i slutet av 40-talet och början av 50-talet. Det var naturligt. Jag kommer ihåg vilken chock jag fick när jag som ung läkarstuderande såg hur gamla människor glömdes bort på sjukhusens långtidsavdelningar i Uleåborg.

Trots att Mauri är nedbruten av sin sjukdom känner Sirkka-Liisa att han är samma person som tidigare. En dag för inte så länge sedan satt paret vid matbordet. Mauri hade ingen aptit den dagen. Då påminde Sirkka-Liisa honom om hur det går om man slutar äta. Då sa Mauri: ”Jag vill inte dö.”

– Jag är så glad att han inte förlorat sin livslust.

Läs hela intervjun i KP nr. 27 som utkommer torsdagen den 6 juli.

Christa Mickelsson



samer. Ärkebiskopen böjde sitt huvud tre gånger i den liturgiska ångergesten och bad på kyrkans vägnar det samiska folket om förlåtelse. Kyrkan har inte alltid handlat rätt i Sápmi. Med vad händer nu? 2.6.2025 kl. 10:00

SAMER I KYRKAN. Kyrkan vill ibland framstå som den största av syndare och berätta hemska historier om sig själv från förr. Men det som räknas är var kyrkan står inför samernas framtid, säger den samiska teologen Lovisa Mienna Sjöberg. 2.6.2025 kl. 10:00

den blomstertid. Har du någonsin undrat hur ”Den blomstertid nu kommer” skulle låta på Vörådialekt? Nu behöver du inte undra längre. 30.5.2025 kl. 14:52

Kolumn. Vår första bön i lidandet ska inte i första hand vara att Gud tar oss ur lidandet – utan att vi bjuder in honom att vandra med oss genom det. 30.5.2025 kl. 13:35

Replot. Hans Boije har i sommar hållit i rodret i Replot i nästan 1,5 år – nu är det dags att dra vidare och låta ny krafter ta över. 30.5.2025 kl. 13:17

SAMKÖNAD VIGSEL. Biskoparna fick tack för sin vägledning och sin "medmänsklighet och sitt bejakande av kärleken mellan människor". 10.6.2025 kl. 14:31

PINGSTKONFERENS. Stefan Sigfrids är pingstpastor i fjärde generation. Förra veckan var han programchef för Världspingstkonferensen med över 6 000 deltagare i Helsingfors. 10.6.2025 kl. 10:35

BORGÅ STIFT. I Borgå domkyrka vigdes på söndagen fyra personer till tjänst i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. 9.6.2025 kl. 19:43

SAMKÖNAD VIGSEL. Finlandssvenska laestadianer och evangeliska skrev på protestuppropet. Folkmissionen driver utvecklingen. 9.6.2025 kl. 14:00

Personligt. Då hon fick sitt drömjobb tackade hon ja – sen blev hon diagnosticerad med cancer och sa upp sig. Plötsligt kände hon sig väldigt ensam. Elin Nylund tror inte så mycket på att göra upp en tioårsplan för livet, men hon vet att det alltid blir kväll, hur tung dagen än varit. Det är en tröst. Kanske till och med nåd. 11.7.2025 kl. 12:54