– När världen runt mig faller behöver jag inte formulera någon bön, utan jag får bara konstatera att nu far det. Nu får du ta det. Det här går inte. Jag måste släppa taget, släppa prestigen och den egna kontrollen. Det löser nog sig, säger Kenneth Holmgård.
Han har varit förtroendevald i Jakobstads svenska församling och under den senaste perioden kommunalpolitiker. Men han ställer inte upp för omval.
– Jag får inte ihop tiden. Att vara politiker är nästan en halvtidstjänst. Jag klarar inte av att komibinera det med ett heltidsjobb som VD. Nån kan säga jag tog på mig för mycket. Men jag tycker att man ska vara med ordentligt om man ska vara med.
Han är nu medlem i stadsstyrelsen, social- och hälsovårdsnämnden, individsektionen och personalsektionen. Han är styrelseordföande för Optima och direktionsordförande för Kyrkostrands skola. Han sitter också i styrelsen för Åldringsvännerna och Pörkenässällskapet samt i ett konsultföretag.
– Det kom många reformer på en gång som har tagit mycket tid: Sote och reformerna inom andra stadiets utbildning. Den här perioden går inte till historien som de stora satsningarnas tid utan som en anpassningstid. Det är ett tufft jobb.
Nu vill han sätta tid på det han saknat: på att umgås med människor som betyder något för honom och på frivilligarbete. Men en annan typ av frivilligarbetet än politiken.
– Jag ser fram emot att sätta tid på det goda samtalet. Och jag har inte heller fått garaget till huset vi bott i sedan 2002 färdigbyggt.
Trots den postmodernistiska självfokuseringen har Holmgård en tro på den tredje sektorn.
– De som går ut ur yrkeslivet idag har behov av att få göra någonting mera. Dagens seniorer är en resurs som heter duga. Jag tror också att människan mår bra av att vara i situationer där vi är större än jag och man gör något tillsammans.
En fråga som drivit honom både inom församlingsrådet och kommunpolitiken är ungdomarnas välbefinnande.
– Min våta dröm är en ungdomsgård på ideell bas där ungdomarna kan samlas, där det finns kaffe och mocka-
rutor till självkostnadspris. Där man kan skruva en moped eller något annat. Ungdomar har behov av att samlas. Det är inte okej att vindfånget i Prisma har blivit vår ungdomsgård, säger han.
Holmgård anser att politiker som bara låter ungdomsfullmäktige komma till tals sorterar bort största delen av ungdomarna.
– Det är bara en liten grupp av ungdomarna som är intresserade av ungdomsfullmäktige. Jag tror inte att ungdomsfullmäktige har kompetensen att lyssna på sina väljare för ungdomarna är inte är inte organiserade på det sättet.
Han försökte också driva ungdomsfrågorna i församlingsrådet.
– Jag brann för ungdomarna. Men jag insåg att det inte går. Vi försökte flera olika gånger men jag märkte att vi trodde inte ens själva på det vi gjorde. Vi saknade kraften från ungdomarna själva. Den stora massan ungdomar borde vara tydliga med vad de själva vill.
Intresset för ungdomsfrågorna ökade i takt med att hans egna barn växte upp till ungdomar.
– Jag önskar att mina ungdomar hade fått uppleva något liknande som det jag fick uppleva under min uppväxt.
Holmgård beskriver åttiotalet som en härlig ungdomstid i Jakobstad.
– Det blomstrade i alla församlingar, det fanns ungdomsverksamhet och det fanns program för alla. Framför allt fanns det en kraft i ungdomarna själva. Vi trodde vi var odödliga och att vi kunde göra vad som helst. Vi fick utrymme att göra det för fastigheterna var inte så fina.
Den äldsta dottern hann få lite församlingsliv via barnkören. Men det stannade där.
– Det är som om vi bockar av dem. Vi lägger in dem i ett rör och de ska konfirmeras. Den enda fortsättningen är om de blir hjälpledare. Men om det inte finns något som puttrar på till vardags så finns det inget som lastar in något heller. Jag önskar att ungdomarna har ett forum där de kan testa sina åsikter och vingar i en trygg miljö.
Läs mera i Kyrkpressen 11/2017
