Rita Jansson har lidit av en hetsätningsstörning under nästan hela sitt vuxna liv – till en början utan att veta att det hon led av hade ett namn, senare invecklad i en lång process för att få hjälp.
– Första gången jag bantade var jag tjugo år. Bantning utlöser ofta hetsätning, och det tog närmare tio år innan jag förstod att det var det jag led av. Det fanns ju inget internet på den tiden. Under hela 90-talet testade jag olika sätt att banta och kom in i en jojobantningscirkel.
Under sin uppväxt kände sig Rita Jansson ofta både fel och ful.
– Jag var rund, kanske rundast i klassen – och då hade jag kanske tio procent övervikt, men jag upplevde ju mig själv som jättefet i jämförelse med andra. Sedan i tjugoårsåldern, då vikten började stiga dramatiskt, blev jag sådan som jag hela tiden hade tyckt att jag var.
Av alla ätstörningar är en renodlad hetsätningsstörning kanske den som mest förknippas med skam och kontrollförlust. Rita Jansson säger att hon fortfarande – trots att hon jobbat med sina känslor i många år och utbildat sig till erfarenhetsexpert – känner en tveksamhet inför att tala om sina erfarenheter i offentligheten.
– Jag är inte odelat förtjust i att tala om det, jag vet ju att det här är en skamlig sak. Anorektiker kan upplevas som tuffa, att de har kontroll, men att frossa är ju bara äckligt, liksom.
Ungefär 2–3 procent av den vuxna befolkningen antas lida av en hetsätningsstörning, men mörkertalet är antagligen stort. De verkliga siffrorna kan vara betydligt högre.
Rita Jansson jämför hetsätning med missbruk, och hon kallar sig själv matmissbrukare. Hetsätningen kan utlösas av liknande faktorer som allt missbruk.
– Stress, känslor, och kanske tristess. Det är i allmänhet om kvällarna det är svårast att kontrollera sitt ätande. Den som levt hela sitt liv med en sådan här störning har fått vissa mönster att hantera sitt liv med, och allt har haft med mat att göra. Som när det gäller allt missbruk är det centrala att försöka hitta nya sätt att handskas med till exempel jobbiga känslor och stress.
Det är inte lätt. En alkoholist kan bli helnykter. Men en matmissbrukare kan inte undvika mat. Vi måste alla äta för att kunna leva. I egenskap av erfarenhetsexpert hoppas Rita Jansson att hon ska kunna ge råd om var och hur man kan söka vård, men allra mest handlar det om ett erbjuda gemenskap.
– Jag har inte kompetens att ge någon vård. Jag har alltid haft vänner med samma problem som jag, men vi har inte kunnat hjälpa varandra. Jag tror att det finns människor som aldrig kunnat prata om de här problemen med någon. Jag hoppas att gruppgemenskapen kan lätta på skammen lite. De som har uppenbara viktproblem talar sällan om sina viktproblem.
Rita Janssons egen långa kamp med vikten ledde till otaliga bantningskurer, två perioder av grupphandledning vid ätstörningskliniken, och slutligen till en fetmaoperation, som genomfördes på sommaren för snart två år sedan.
– Jag hade en del komplikationer och problem efter operationen, och om man ser på mitt BMI har jag fortfarande övervikt. Men jag har gått ner ungefär 75 procent av min övervikt, så jag anser mig vara ett lyckat fall.
Efter operationen var det de små förändringarna som överraskade och gladde henne allra mest.
– Jag hade inte själv märkt hur begränsat mitt liv hade blivit. Och när förändringen skedde så snabbt, så var jag jättefascinerad över saker som: Hej, jag kan klä på mig strumporna stående! – Nånting som de flesta säkert inte tycker att är så värst fascinerande. Eller: Jag kan rensa ogräs, jippi! Det var så konstigt att kunna sitta på huk en längre stund.
Hon har också sett skillnaden i den blick andra riktar mot henne.
– Egentligen tycker jag att jag väcker mindre uppmärksamhet nu. Jag är bara en i mängden, ingen lägger särskilt märke till mig, jag har på sätt och vis blivit osynligare. Jag väcker inte negativ uppmärksamhet. Jag brukade åka tåg till Helsingfors varje dag, för jag jobbade under hela den här processen. Och ingen ville slå sig ner bredvid mig på tåget, men nu kommer människor av olika åldrar och storlekar och sitter bredvid mig. Men jag är kanske inte heller så rädd för att sätta mig bredvid någon annan som jag var tidigare. Jag tänker inte att folk automatiskt uppfattar mig som motbjudande.
Samtidigt vill hon inte glorifiera livet efter operationen, göra en så stor sak av den.
– Jag vill inte framhålla den här skillnaden, för jag är ju ändå till största delen samma person. Ska jag då förakta mitt förra jag?
När hon fortfarande led av kraftig övervikt var det sällan någon som sa något om det. Hon fick aldrig goda bantningsråd – utom av hälsovårdspersonalen, som ständigt ville att hon skulle gå ner i vikt.
– Jag har ju kunnat läsa av folks beteende och se vad de tycker. Kanske inte så mycket det att folk glor, utan att de tittar bort. Avsmaksminen.
Genom alla år har hon ofta gått till simhallen.
– Vattengympa har varit min gren, och tidigare var det den enda idrottsform jag klarade av. Jag gillade det så mycket att jag klarade av duschrummet. Det var egentligen bara små barn som kommenterade min vikt högt, vuxna vände sig bort. Det som förvånat mig nu när jag förändrats så mycket är att jag egentligen själv tycker att min kropp är fulare nu: hängande hy och en massa ärr. Men nu väcker jag ingen uppmärksamhet, folk ser igenom mig. Jag har pratat med andra fetma-
opererade om det: det är som om det var mer tillåtet att vara ful än fet.
Kan man någonsin bli helt frisk från hetsätning?
– Jag tror och hoppas att man kan bli helt frisk, men jag tror att man måste vara vaksam när det gäller mat livet ut, att aldrig tillåta maten bli ett livsinnehåll.
En stödgrupp för personer med hetsätningsstörning samlas under ledning av Rita Jansson på G18 i Helsingfors (KRAN:s utrymmen, Georgsg. 18, 3:e våningen) torsdagar kl. 18:30–20:30. Arrangör är förbundet KRAN, ett resurscentrum inom missbrukarvården och det drogförebyggande arbetet i Svenskfinland. Förbundet verkar på kristen grund för rehabilitering av rusmedelsmissbrukare och förebyggande av missbruk.
