Imre Kertész tilldelades Nobelpriset i litteratur år 2002.

Om att fortsätta leva

En gång var han en pojke som överlevde Auschwitz och Buchenwald. Senare blev han författare och Nobelpristagare. 13.5.2016 kl. 16:15

Den sista mars i år dog Imre Kertész. Det var väntat, men jag var ledsen ändå. Nu är det omöjligt för mig att nånsin träffa honom, tänkte jag. Å andra sidan har jag ju läst så mycket av honom att jag inte alls är övertygad om att han skulle ha blivit glad över att träffa mig. Jag skulle ha varit en av de där andfådda människorna som omringade honom vid varje signering eller bokmässa, tröttade ut honom, hindrade honom från att göra det han verkligen ville, det vill säga skriva.

Kertész verkade se på världen på ett roat avstånd, alltid med något skarpt i blicken. Jag läser en intervju med honom i The Paris Review, en sen intervju då han är mycket utmattad av Parkinsons sjukdom och behöver hjälp och stöd av en vän för att orka svara på frågorna.
Intervjuaren ber honom berätta om hur det gick till då han började skriva som tjugofyraåring. Det var en tanke som slog honom på gatan, som en uppenbarelse, säger han. ”Men det var i själva verket inte alls förståndigt av mig att börja skriva. Min ekonomiska situation var inte sådan att jag hade råd att bli författare. Jag hade inte ens en penna.”
Han säger att skrivandet förändrade hans liv, att skrivandet har en existentiell dimension. Och det är sant, han skriver som någon som måste skriva, som den som knäpper händerna för att inte gå under.

Är det därför jag gillar Imre Kertész så mycket? För att han skriver som den troende tror, som om inte bara hans varande i nuet utan också i livet efter detta hade allt att göra med de bokstäver han formar?
”//jag arbetar nämligen ständigt, inte enbart för att få ihop till brödfödan, skulle jag nämligen inte arbeta, då skulle jag leva, och om jag levde vet jag inte vad det skulle tvinga mig till, och det är bäst att jag inte vet det, fastän mina celler, mina inälvor nog anar det, det är ju därför jag arbetar oavbrutet: så länge jag arbetar finns jag till,//” (Ur Kaddish för ett ofött barn)

Imre Kertész föddes år 1929 i Budapest, i en ungersk judisk medelklassfamilj. Då judeförföljelserna började måste den 14-åriga Kertész avbryta sin skolgång och börja arbeta.
Den ungerska riksföreståndaren Miklós Horthy vägrade låta Tyskland deportera de ungerska judarna trots att Ungern deltog i andra världskriget på axelmakternas sida – det här beslutet räddade säkert många ungeska judars liv. På våren 1944 förlorade Hitler tålamodet med Horthy, ockuperade Ungern och bortförde Horthy i fångenskap (han befriades senare av amerikanska trupper).

Några månader senare skickades Kertész till Auschwitz och därifrån till Buchenwald. Liksom huvudpersonen i romanen Mannen utan öde ljög han att han var äldre än han var för att undvika gaskamrarna. När Buchenwald befriades var han svårt sjuk, men överlevde.
Under trycket av ett totalitärt system – det stalinistiska Ungern – skrev han om ett annat totalitärt system – nazismen. Mannen utan öde, Kertész mest kända verk, fick nästan ingen uppmärksamhet då den kom ut i Ungern och blev känd först många år senare, då den översattes till tyska.
”Under stalinismen var du helt enkelt tvungen att fortsätta leva, om du kunde. Nazistregimen innebar, å andra sidan, en mekanik som arbetade med sådan brutal fart att detta ”att fortsätta leva” var att överleva. Nazismen svalde allt. Det var en maskin som arbetade så effektivt att de flesta inte hade en chans att förstå vad de genomlevde”, säger han i The Paris Review-intervjun.
Att försöka förstå vad man genomlever, vad det än är – var kanske det som Imre Kertész gjorde så väl att det blev inte bara stor konst utan en livshållning.

Varför blir man förtjust i en författare, varför blir man det inte? Är det tonen, språket, berättandet?
Eller är det temat?
Imre Kertész skriver, som icke-religiös jude, om skam och identitet på ett sätt som jag känner igen mig i, även om jag själv inte har någon som helst erfarenhet av att vara förföljd för min ras eller tro. I Mannen utan öde gör huvudpersonen, en tonårspojke, ett besök hos en granne, och där vill dottern (en judisk flicka i hans egen ålder) diskutera varför den gula stjärnan som de alla måste bära på sitt bröst får henne att känna sig ”hatad”. Den vetskapen, vetskapen om att ”judar är annorlunda än andra” får henne att känna än ett slags stolthet, än någon sorts skam. Pojken är förbryllad över att frågan väcker så många frågor hos henne. Han berättar en historia om ett barn som blivit förväxlat med en annan familjs barn för att få henne att inse att det enbart är slumpen – inget som har att göra med ras eller särskilda egenskaper – som utvalt just henne och ingen annan att bära den gula stjärnan.
Och hon börjat gråta förtvivlat. Om hon skulle kunna vara någon annan än den hon är tvungen att vara, då är det ingen mening med alltihop, det är en tanke man inte kan stå ut med, säger hon.

I Kaddish för ett ofött barn återkommer Kertész till samma tema gång på gång. Protagonisten diskuterar med sin fru, som är barn till föräldrar som överlevt Förintelsen, hon är en flicka som tidigt förstår att hela hennes liv kommer att präglas av en religion och kultur som hon varken känner till eller intresserar sig för, ingenting skiljer ju henne från någon annan, ”skulle det då måhända vara, sade hon, ett i hennes gener nedlagt hemligt urgammalt budskap, som hon själv inte hör och därför inte heller kan känna till?”.
I sin sista bok, Den sista tillflykten, skriver Kertész om en författare som vill skriva en bok om Bibelns Lot (ja, just han vars fru vände sig om för att se på det förstörda Sodom och därmed förvandlades till saltstod). Men hans Lot är en ”på visum och uppehållstillstånd lysten Lot”, en ”ohjälpligt främmande individ, vars hudfärd alltid kommer att skilja sig något till och med från hudfärgen på dem vilkas hudfärg liknar hans egen hudfärg”. Författarens teori lyder så här: samhällets emotionella jämvikt kräver att den rollen, Lots roll, ska skapas och fyllas, och hos judarna fanns det tillräckligt mycket högmod och utmaning för att ”inte bara fylla denna speciella roll utan för att däri se ett test på sitt fortbestånd”.

Läs hela essän i papperstidningen.

Sofia Torvalds



FOLKHÖGSKOLOR. Många kristna folkhögskolor är på fallrepet då regeringen möblerar om integrationsutbildningen. Den nya lagen om integration kan bli ett dråpslag för integrationen på svenska, anser Juhani Jäntti på Lärkkulla folkakademi. 26.2.2026 kl. 15:47

podd. I podcasten De sju dödssynderna går redaktören Hanna Klingenberg och prästen Jimmy Österbacka på djupet med den historiska bakgrunden men också den moderna förståelsen av de sju dödssynderna. 26.2.2026 kl. 11:03

FÖRSAMLINGSVAL. För ett år sedan åkte biskop Bo-Göran Åstrand och stiftsdekan Mia Anderssén-Löf stiftet runt och lanserade den nya strategin för Borgå stift. I år har man gjort en ny runda, men denna gång med fokus på höstens församlingsval. 25.2.2026 kl. 15:53

statistik. I fjol ökade gudstjänstbesöken i lutherska kyrkan i Finland till cirka 3,3 miljoner besök. Nattvardsgästerna ökade med cirka sex procent, meddelar Kyrklig tidningstjänst. 24.2.2026 kl. 13:42

kyrkomusik. Orgelbyggaren Veikko VIrtanen är död. Han avled natten till tisdag i hög ålder, uppger orgelverkstaden som bär hans namn. 18.2.2026 kl. 20:44

kyrkomusik. Byggs kanske upp på Ihamuotila-släktens gård i Esbo. 18.2.2026 kl. 17:12

FÖRETAGARE. Bröderna William och Jonatan Snellman har skapat ett koncept som slår hårt just nu. Aderton månader efter lansering har deras varumärke Savd växtvärk. Det är som om varken Jakobstadsregionen eller USA kan få nog av träningskläder med kristna budskap. – Jag tror det har att göra med en trend vi ser i världen överlag, säger Jonatan Snellman. 18.2.2026 kl. 15:29

fastan. Fastan är inte en späkningsövning utan en inbjudan till ett möte med Jesus, säger Magnus Tunehag, som skrivit en bok att läsa före påsk. – Jag hade inte kunnat skriva den här boken när jag var 25. 18.2.2026 kl. 09:30

FÖRSAMLINGAR. Kyrie och gloria är inte bara element i mässan borta i Åbo domkyrka. I Åbo svenska församling inleds jobbmöten också med kyrie, det som är svårt, och gloria, det som har gett glädje i vardagen. Galna idéer är dessutom välkomna. 17.2.2026 kl. 19:00

DRAMA PÅ ISEN. ”Jag höll fast i iskanten och ropade på hjälp, men det blev allt glesare mellan ropen”, berättar Roland Semskar om decemberdagen för drygt ett år sedan, då Kristoffer Sandbacka drog upp honom ur vaken på Larsmosjön. Nu möts de för första gången sedan dess på just den platsen. Det iskalla första mötet har utvecklats till en varm vänskap mellan dem. 17.2.2026 kl. 13:08

SEXUELLA ÖVERGREPP. Processen kommer till stora delar att vara hemligstämplad för att skydda offren, säger kriminalkommissarie Joanna Österblad vid polisen i Österbotten. 13.2.2026 kl. 10:45

LÄGEROMRÅDE. Evangeliföreningen har tecknat avtal om att bygga en ny stugby på lägerområdet Klippan i Monäs, Nykarleby. Avtalet omfattar åtta stugor som ska stå färdigbyggda inom april 2027. 12.2.2026 kl. 15:38

ANSVAR ATT STÅ UPP MOT RASISM. – Jag längtar efter ett forum där kyrkan och samhället kan mötas, och jag är mycket glad över att de här kvällarna har kommit i gång igen i Petruskyrkan, säger Pamela Granskog. 12.2.2026 kl. 14:52

kyrkostyrelsen. Kyrkostyrelsen stryker 36 jobb i Helsingfors, tre anställda vid den svenska centralen berörs. 9.2.2026 kl. 15:02

kaplansval. Kyrkorådet röstade med rösterna 7-2 för att lämna tjänsten obesatt tillsvidare. 6.2.2026 kl. 13:05

IRAN. USA och Israel angriper olika mål i Iran. Men för många i landet är det ett önskvärt krig. Ayatollahregimen har fört så mycket förtryck med sig att de vill se den falla. Pingstpastorn och politikern Mohammad Modaber i Helsingfors drömmer ofta. Då är han nästan alltid i sitt hemland Iran. 16.3.2026 kl. 20:00

Övergrepp. Sexuella övergrepp är vanligare än vad många tror, och även barn drabbas. Jenny Björkström ägnar sitt arbetsliv åt att ge offren rättvisa, tidigare som polis, nu som psykolog. – Det finns något i mig som vill se till de som är mest utsatta, säger hon. 16.3.2026 kl. 11:15

SAMARBETSPROBLEM. En färsk utredning ligger hos domkapitlen i Borgå och Esbo stift. Församlingsdelningen för 26 år sedan har långa spår. 6.3.2026 kl. 21:59

val. Kyrkoherdetjänsten i Sibbo svenska församling har inom utsatt tid sökts av två kandidater. 6.3.2026 kl. 13:20

tro. Finlandiaprisvinnaren Sirpa Kähkönen växte upp med ett kristet och socialistiskt arv att offra sig för att göra världen bättre för sin nästa. Men på sin tid belönades det inte. 5.3.2026 kl. 19:00