Carina Nynäs växte upp i Jakobstad. På 70-talet var engagemanget och entusiasmen stor inom församlingarna i staden, och ungdomsarbetet blomstrade.
– Det som jag har kvar från den tiden är att varje människa är lika värd inför Gud. Gud älskar alla. Det budskapet behövde jag verkligen få höra.
Hon var osäker på vilken väg hon skulle välja. Skulle hon satsa på naturvetenskap, sjukvård eller historia? Det blev historia, och orsaken till det var Margareta Wiik, ”världens underbaraste lektor i historia och modersmål”.
– Utan henne skulle jag kanske inte ha blivit till något. Hon hade den unika förmågan att kunna se en elev och försiktigt stöda, leda in på rätt väg. Hon öppnade fönstret till hela världen och fick mig att inse att jag inte behövde stanna kvar i mig själv och i Jakobstad och i mina omständigheter.
Det är på den här punkten hon allra starkast känner Guds ledning i sitt liv.
– Det som gjort att jag fortsatt tro på Gud genom alla år är att jag alltid träffat rätt människor i rätt stund, då det skulle ha kunnat gå fel, då jag kanske inte skulle ha klarat av att gå vidare. Då har det alltid kommit en människa som klarat av att ta mig till sig.
Den första var Margareta Wiik, den följande hennes biktmor Gunnel Vallquist, svensk författare, översättare och medlem i Svenska Akademien. De lärde känna varandra då Carina Nynäs var ung journalist och intervjuade Vallquist.
– Hon har funnits i mitt liv som en klippa. Det är nånting som är fint i katolsk tradition, att man tar det på stort allvar att man blir någons biktmor eller själasörjare. Genom henne gick jag raka vägen in i katolsk bildningstradition och klosterförankring – från fornkyrkan till i dag.
Den 11 januari dog Gunnel Vallquist i Stockholm. Carina Nynäs försökte hinna fram i tid, men då hon stod på T-centralen fick hon ett samtal om att hennes biktmor dött. Ändå åkte hon, satt en timme vid hennes avsomnade kropp.
– Jag har haft många sjuka anhöriga det senaste året och förlorat fyra av mina käraste människor, så jag har varit trött och grinig. Men när jag satt där och tittade på henne förstod jag på något vis vad hon hade gett mig. Det slog mig att jag inte alls ska vara gnällig fast det varit mycket, för den där 18-åringen, som inte visste om hon skulle välja sjukvård eller humaniora eller naturvetenskap, har ju egentligen fått allt det där. Sjukrum hör till de rum jag känner mig mest bekväm i.
En annan som betytt mycket för henne är Georg Klein, en av Sveriges ”ärkeateister”.
– Jag tror att man kan lära sig mycket av ateister, bara de är sanna ateister. Georg Klein flydde från tåget till Auschwitz och har lodat alla tänkbara mörkerdjup. Hellre en varm och trofast ateist i handen är tio kristna som lever färdiga tankar och färdiga svar.
De träffades under ett författarsamtal i Åbo och han blev ett viktigt stöd för henne under några av de tio sista åren efter att hennes yngre bror Christian skadades i en trafikolycka och blev svårt hjärnskadad.
– Han fick den ena hjärnblödningen efter den andra, det bara pågick. Varje gång då vi trodde att nu kan det inte bli värre så blev det ännu värre, och ännu värre. Där försvann min barnsliga tillit till livet och Gud. Georg hjälpte mig att utveckla känselspröt i det mörker som varade i tio år.
Hennes bror var bara några på tjugo då olyckan inträffade.
– När vi var i kyrkan sa han ofta, så där ledset: De vet inte vad de pratar om.
Hon har ofta tänkt på det efteråt. Hon satt själv med i den handbokskommitté som arbetade med vår kyrkas nuvarande kyrkohandbok. När det blir en ny handbok hoppas hon att man ska göra en tydlig skillnad mellan det som är ett bönespråk och det som är utsagor om trons väsen.
– Jag satt i kyrkan för några söndagar sedan och märkte till min fasa att det kom ett sådant här påstående: ”Alla mina sjukdomar botar han.” Att höra något sådant är förfärligt för den som fått hjärnan krossad. Det andliga språket måste också klara den yttersta förtvivlan. Alltför ofta tror jag att man snabbt försöker få ihop en förklaring, ett språk man kan leva i.
När hon läste om Gunnel Vallquists böcker efter hennes död insåg hon att många av texterna handlar om just det.
– Man ska inte söka breda någon sorts teologiskt förklaringstäcke över allt, utan uthärda i mörkret. Det är först då man faktiskt kan lära känna sig själv. I den processen växer nästan nya organ fram.
De tio åren vid brodern Christians sida förändrade henne. Ibland låg han i koma i veckor och hon hjälpte sköterskorna med deras arbete. Hon önskar att vi alla skulle få jobba bland invalider, äldre, svårt sjuka. Då skulle vi kanske få bättre beslutsfattare.
Hon har aldrig förlorat sin tro, men den ser annorlunda ut i dag.
– Jag skulle inte våga påstå något om vem Gud är och vad han tycker.
Hon menar att man kan göra teologi på två sätt. De flesta utgår från bibeltexten och den kristna traditionen och ser på samhället genom dem.
– Det håller om man inte råkar ut för alltför många och obotliga livskatastrofer, då kan man ännu lappa ihop allt.
Hennes teologi är en annan.
– Jag utgår från verkligheten och när jag hittar ett bibelställe som faktiskt kan gå hand i hand med den, då blir bibelstället ännu starkare. Gör man så kommer man att märka att det finns ord som är helt sanna.
I de yttersta stunderna av förtvivlan kan man alltid be om styrka, om frid. Det har hon fått.
– En gång i slutet av Christians liv brast det för mig, han blödde konstant i hjärnan och ingen läkare vågade göra något. Då var det en äldre sköterska som sa: ”Du vet inte själv vad du kan ha i ditt huvud. Fortsätt att arbeta.” Det har stannat hos mig. Jag behöver inte längre tröstande utsagor, men jag tror att Gud är där.
