Jul enligt mjölkningstiderna

Jag firar min jul med i stort sett samma människor som jag firat jul med hela mitt liv. Just nu förbereder jag mig mentalt för en julafton som blivit av med sina tidsramar.

Jag växte upp med föräldrar vars arbetsplats var ett klädbyte och ett hundratal steg bort från hemmet. Hemma hos mig var det inte bara när juldagsmorgonen glimmade som man gick till stallet. Årets alla morgnar väntade utfodringen, mjölkmaskinen och utgödslingsanläggningen och framför allt korna med tunga juver och eftertänksam nyfikenhet. Varje kväll upprepades proceduren.

Livsstil för hela familjen

Medan andra barn betraktade julkrubbans plastiga nötkreatur ingick livs levande kor i mina egna julaftnar. Fast det ska sägas förstås – korna var i första hand något som sysselsatte föräldrarna medan jag själv oftast fördrev tiden med tevens julprogram i väntan på att mjölkmaskinen skulle tystna så att julklappsutdelningen kunde börja.

Att vara jordbrukarbarn är kanske ännu mera en fråga om identitet än vad det är att vara lärarbarn eller ingenjörsbarn. Det är inte för inte som man talar om familjejordbruk. Mjölkkor innebär en bundenhet som utformar sig till en livsstil – inte bara för bönderna själva utan för hela familjen. I den livsstilen ingår en julafton vars tidsramar formas av det dagliga arbetet i ladugården.
Nu är ladugården hemma på gården tömd. Mjölkmaskinen har tysnat och inga kor sträcker längre nyfikna och fuktiga mular mot en när man går genom mittgången.

Det är den här förändringen som för mig till frågan: hur lägger man upp en julafton där familjen är sig lik men tidsramarna saknas? Hur vet man att det är dags att öppna julklapparna om ingen kvällsmjölkning har ägt rum?

Mjölkkorna var de vuxnas ansvar. Som barn kunde jag delta eller låta bli under julen. Höstskörd och höbärgning var för länge
sedan avslutade, betessläppet låg långt i fjärran och arbetstakten var lugnare i midvintertid.

Julmorgon bland korna

Som vuxen har jag hoppat in som avlönad avbytare på hemgården. Många gånger har det varit min verklighetskontakt, en lyx jag kunde unna mig när jag behövde bli påmind om att vardagen med mjölkkor fortfarande är lite gulligare på bild än vad den är i verkligheten. Ett minnesvärt år jobbade jag som avbytare under självaste julafton och fascinerades av att det var det enda heltidsjobb jag kunde utföra utan att ge avkall på andra jultraditioner än julaftonens sovmorgon. Allt det andra: julmiddagen, julbönen i kyrkan, ljusen på gravgården och julklappsutdelningen passade redan in i timmarna omkring morgonens och kvällens arbetspass. En annan jul firade jag juldagsmorgon genom att dra på mig arbetskläderna efter julottan.

Som jordbrukardotter blir man lätt aningen blasé. När andra blir saliga över ett besök i ladugården och förtjust låter kalvarna suga på fingrarna har man redan sett allt det där. Inte heller de fullvuxna korna känns spännande i sin storlek för den som sedan barnsben fått höra att man ska se efter var man har sina fötter så att korna inte trampar på dem i misstag.
Men den där juldagsmorgonen när julottan övergick i ladugårdsvardag, medan himlen sakta rodnade och ljusnade utanför fönstren, då var ladugårdsvardagen faktiskt lite magisk. Storheten i livet kom mig lika nära som när man ser en kalv födas. Julevangeliet ljöd fortfarande i mitt huvud efter läsningen i kyrkan och lade sig vackert till rätta mellan djurkropparna. Utanför fönstret påbörjade solen sin långsamma decembervandring och fick himlen att glöda i varma pasteller. Intill mig idisslade korna på precis samma sätt som i ett stall i Betlehem för länge sedan.