Har sett 250 fängelser

Men ännu har Nina Åström inte sett insidan av ett fängelse i Finland. Det ska hon få göra första gången i höst. Före det ska hon göra en resa till fängelser i både Ukraina och Ryssland.

– Det är något med östfängelserna som gör att fångarna förstår att det handar om liv och död. Livet är tufft på många sätt, och det är det också utanför fängelserna.
Därför lyssnar också fångarna till vad hon har att säga.

– De tar emot budskapet jättebra. Många har kommit till sin vägs ände. Ingen bryr sig om dem och fängelset kan vara tusentals kilometer från hemorten. I den situationen blir man mottaglig.

I varje fängelse hon besökt finns en liten grupp kristna. Gruppens storlek varierar från en handfull till ett trettiotal.

Hon gör cirka fyra fängelseresor varje år. Varje resa varar i en vecka och under den tiden försöker teamet Nina Åström reser med hinna med så många fängelser som möjligt.

– Om fängelserna ligger nära varandra hinner vi med två fängelser per dag, säger hon.
De jobbar med fängelsepastorer och före detta fångar som kommit till tro. Men varken då hon sitter inklämd i en bil mellan två tidigare fångar eller sjunger i fängelserna känner hon sig otrygg.

– Det är bara en gång jag känt mig hotad under ett fängelsebesök. Men då var situationen sådan att även alla andra, också fångarna och vakterna, kände sig hotade.

Efter uppträdandena samtalar teamet med fångarna som vill ha böcker signerade och ibland fotografera sig med gästerna.

– Det har hänt att jag funnit mig i situationer då jag varit helt omgiven av fångar medan vakterna står lite på sidan om. Skulle de vilja skada mig då kan de lätt göra det. Men jag känner mig respekterad, även som kvinna.

Skakig i benen
Hon minns speciellt en gång när hon signerade böcker i ett fängelse där det var kallt. Fångarna märkte att hon frös för plötsligt kände hon att en stor, varm fångjacka lades över hennes axlar.

– Det kändes häftigt, som om jag symboliskt var en i gänget.

Sedan våren 2001 har Nina Åström gjort sina resor till fängelser och drogrehabiliteringar i forna Sovjetunionen. Hon har rest ända till Vladivostok vid Japanska havet.

– Innan jag började tyckte jag att de som jobbar där själva bör ha samma bakgrund för att ha något att komma med. Men hösten 2000 spelade jag på en konferens där Reijo Loikkanen och Ilkka Puhakka var talare. De frågade mig om jag vill komma med när de åker till Ryssland. Jag var mycket tveksam. Vad har jag, en medelklasskvinna som bott tryggt hela mitt liv, att ge där? Jag hade aldrig tidigare varit i Ryssland och inte hade jag någon större lust att fara dit heller.

Hon följde ändå uppmaningen att be för saken. Några månader senare bekräftade Gud att hon ska fara. Den första resan gick till Murmansk.

– Jag var lite skakig i benen när vi for, men nästan med detsamma så kändes det som hemma. Mänskligt sett är det inte förnuftigt. Jag blev förvånad då jag första gången talade om Jesus där, för de lyssnade på mig och trodde på vad jag sa.
Och det händer att fångar kommer till tro under besöken. Men det får hon vanligtvis veta först senare av fängelsepastorerna.

– Då blir jag riktigt förvånad. Tänk att det händer på riktigt. Men man måste inse att man är en länk i en kedja, ibland sår man fröet som leder till att någon kommer till tro, ibland vattnar man och ibland får man vara med om att skörda.

I början var hon utsänd av Kansan Raamattuseura. Numera har Nina Åström en egen understödsring.

Viktigt att vara sig själv
Nina Åström förstod att Gud ser oss redan innan vi är födda då hon upptäckte att Gud förberett henne för det här uppdraget ända sedan hon var barn. Det har han gjort bland annat genom hennes mammas sätt att förhålla sig till människor.

– Mina brister och det jag gått igenom har gett mig respekt för andra människor. Jag har inte svårt att respektera en fånge.

Men fångarnas attityder imponerar heller inte på henne.

–  Det finns typer som på allt sätt försöker få en i obalans. Men när man ler mot dem och är trygg i den man är i Herren så smälter de nog. Åldersmässigt kunde många av dem vara mina söner. Det är bara den helige Ande som kan nå dem. Det har han gjort då någon som varit så rädd att han inte tittar upp vågar lyfta blicken.

– Vi bara har något extraordinärt och härligt, Guds nåd, som vi delar en stund med dem.

I fängelsemiljön är det är viktigt vara sig själv.

– Jag behöver inte vara tuff för att passa in där. Är någon där tuff så är han verkligen det.

Försöker man vara någon annan än den man är blir man snabbt genomskådad.
 
– Det är en sliten fras, men ändå så sann, att vi får så mycket själva av fängelsebesöken. Vi får både av fångarna men också av människorna vi jobbar med. Kontaktpersonerna är speciella typer genom att de sett allt möjligt. De flesta av dem hade jag nog inte velat dela bil med i deras tidigare liv.

Under en picknick i en skog berättade värden plötsligt att han varit gangsterboss och lett den kriminella verksamheten i staden de befann sig i.

Läs hela artikeln i papperstidningen.