Vi har förlorat mycket

I dagens värld har döden blivit så gott som osynlig. Ändå undgår ingen döden. I dag när någon dör hålls begravning och efteråt ofta en minnesstund. Och det är allt. Men för inte så länge sedan, någon generation bakåt i tiden, var döden mycket mera närvarande i människors vardag. Döden blev synlig på många sätt i folktro, i ritualer och i olika mera påtagliga förhållningssätt och seder.

År 1967 arbetade den 26-årige Bo Lönnqvist som arkivarie vid Svenska litteratursällskapets Folkkultursarkiv. Lönnqvist skickade ut ett frågebrev, ”Traditioner om död och begravning”, till så kallade bygdemeddelare. Från 75 meddelare i de svenskspråkiga kusttrakterna inkom cirka 930 sidor uppteckningar om ämnet.

Nu har emeritusprofessor Bo Lönnqvist gett ut en bok som bygger på det material som insamlades för mer än fyrtio år sedan. Boken Dödens ansikte. Tro och seder bland herre och folk publiceras av förlaget Scriptum i Vasa.

– Som vetenskapsman arbetar man med olika teman under mycket lång tid. Idén till den här boken kom från Christoffer Grönholm, numera avliden kanslichef för Svenska Folkskolans Vänner. Både han och jag hade själva berörts av döden på nära håll, berättar Lönnqvist.

Grönholms bokidé sammanföll medLönnqvist ambition att ge ut en bok som baserade sig på något av allt det intressanta material som finns bevarat i Folkkulturarkivets gömmor och som aldrig blir utnyttjat, använt eller publicerat.

– Bygdemeddelarna var en verksamhet som inleddes på 1870–1880-talet genom att man utlyste pristävlingar i tidningar. Tidigare låg betoningen på att bara samla in fakta om seder och bruk i bygderna. Senare började man också se närmare på hur meddelarna skrivit och berättat. Forskningen har därför blivit mycket mera mångbottnad.

Analytiska rubriker
– Strukturerandet av bokens material har varit ett stort tankearbete. Det krävs tid för att tanken och strukturen ska mogna, säger Lönnqvist.

Rubrikerna i boken är analytiska så att man kan förstå innehållet när man läser dem. Några exempel: Den sista färden, Dödens tingliga värld, Jordelivets slut – själen rings in, Gästabud för kropp och själ – en fest för livet, Dödens ansikte – Kulturens kalejdoskop.
Lönnqvist betonar att också vetenskapligt arbete kräver både fantasi och kreativitet. Åtminstone inom det humanistiska området.

– Det är som att måla. Jag är ju också konstnär och målar porträtt av nära vänner.
På kvällen kan Lönnqvist fundera över något problem i sitt arbete och när han vaknar morgonen därpå måste han genast skriva ned sina tankar.

– Det är spännande att se vad som blivit till av sig själv under natten.

Skapade trygghet och mening
Ritualiseringen av döden genom en mängd olika seder och bruk fungerade som en kulturell strategi för att folk skulle kunna hantera döden.

– Det här har vi helt tappat i dag. En av bokens funktioner är att visa på hur mycket vi förlorat av tidigare generationernas traditioner och ritualer.

Ritualerna kring döden skapade trygghet och mening. Döden blev en naturlig del av livet. Kyrkans roll var perifer, det som betydde något var allt runtomkring, föreberedelser och gravölet efteråt.

– Folk gick nästan och väntade på att någon skulle dö. Det var något positivt för då fick man äta sig mätt i en tid när folk för det mesta levde i halvsvält stora delar av året, säger Lönnqvist.

Festerna blev ett återvändande till livet. Ofta var festerna uppsluppna med mycket brännvin.

I dag har den rent kyrkliga begravningsceremonin blivit det enda som finns kvar av hela det rika kulturella arvet av seder och bruk kring döden.

– Döden har blivit individualiserad, tabubelagd, sekulariserad, avritualiserad, medikaliserad och avdramatiserad i vår tid. Tidigare var döden en mera kollektiv händelse, något gemensamt för alla.

I dag händer det att man inte tar barn med på begravningar, eller att man anklagar sjukhus för att ha tagit livet av en 95-åring.

– En teknokratisk syn på döden gör att döden ses endast som ett förfärligt misstag. Religion och tro har skjutits åt sidan.

Lönnqvist säger att vi tappat förmågan att förstå symbolspråk och att vi tolkar ytligt.

Läs hela artikeln i papperstidningen.