Pjäs för den som kan manus

– I kyrkan omdefinierar man sig själv, man bli liksom en lite heligare person. Man stiger ut ur sin egen vardagsverklighet och in i en sorts mytisk verklighet och mytisk tid. I den verkligheten blir också Bibelns berättelser och metaforer något som gäller en själv.

Det säger Ann-Maarit Joenperä som är församlingspastor i den finska församlingen i Tusby. Förra veckan doktorerade hon med en avhandling om hur gudstjänsten fungerar som en religiös erfarenhet. Hennes material visar att den som deltar i en gudstjänst blir ett annat och nytt jag genast då hon stiger in genom kyrkans dörr.

Men att delta i det heliga skådespel som gudstjänsten är kräver en förmåga att läsa manus. Varför sitter man för det mesta, men plötsligt ska alla ställa sig upp och stå?

– Om man är en van gudstjänstdeltagare öppnar sig manuset på ett nytt sätt. Det är inte bara det att man vet när man ska stå, man vet varför man ska stå. Då öppnar sig också gudstjänstens innehåll.

Lämna skulden bakom dig
Joenperä menar att gudstjänsten kan bli en plats där man inte bara får uppleva helighet utan rent av får känna att man får lämna sina bördor bakom sig.

– Ett ställe där man får göra det är syndabekännelsen och avlösningen. Många människor har en känsla av skuld som det känns skönt att kunna lämna bakom sig. Om man kan möta sin skuld kan man också frigöras från den. Och när man frigörs från sin skuld blir man tacksam.

Den som regelbundet besöker en gudstjänst får också lära sig något om att greppa tanken på död.

– När vi i kyrkan ber för dem som dött sitter alla stilla en stund och begrundar frågan. Det blir ett sätt att handskas med döden. Samtidigt talar kyrkan aldrig om död utan att tala om uppståndelse.

Kyrkan erbjuder alltså verktyg för att ta itu med frågor som skrämmer och plågar oss alla: alldeles gratis och varje vecka.

Detaljerna drabbar oss också
Joenperäs forskning visar också att varje liten detalj i kyrkobyggnaden blir något som vi nästan intuitivt inlemmar i vår bild av kyrkan.

Många av dem hon intervjuade hade fäst sig vid ett runt glasfönster i Tusby kyrka. De kände sig påverkade av glasets mörkblå färg. En person berättade att hon alltid fäste sig vid ett snett, litet fönster högt uppe i kyrkan: att det var viktigt för henne att fönstret var snett.

Det verkar faktiskt göra en skillnad om man deltar i en gudstjänst i en traditionell kyrka med fasta bänkar, orgel uppe på läktaren och en predikstol och en tydligt åtskild altardel – eller i en modern kyrka där allt känns lite vardagligare men samtidigt hemtrevligare.

– Olika kyrkor talar till olika delar av vårt undermedvetna. Ingendera är bättre än den andra, men en gammal kyrka och en 70-talskyrka sänder olika signaler.

Kan leda till utanförskap
Men Joenperä är fundersam när hon tänker på gudstjänstens framtid. När en grupp skriftskolungdomar besöker en gudstjänst märker hon att den är främmande för dem. De står liksom på scenen i en pjäs, men utan att hitta sina repliker i manuset, utan att förstå vad pjäsen handlar om och hur den ska berättas. Erfarenheten gör dem förbryllade och osäkra.

– Största delen av dem jag intervjuade hade fyllt sextio och hade gått i kyrkan sedan de var barn. De tolkade gudstjänsten på ett helt annat sätt än dagens unga gör. För en ung människa i dag kan gudstjänsten leda till en känsla av utanförskap.

Om gudstjänsten inte kan tala till människor i allmänhet blir den bara en elitistisk ritual för ett litet innegäng.

– Det bekymrar mig.

Ann-Maarit Joenperäs recept är att ta små steg mot att öppna gudstjänsten för dem som inte känner sig hemma där.

Läs hela artikeln i papperstidningen.