Mor är lite rar ibland

Slå in ordet ”mor” i sökfältet på bibeln.se och du får 238 resultat. Det börjar med citatet ”Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett” i första Mosebok och slutar med Hebreerbrevets ”Han har ingen far, ingen mor och inget stamträd. Hans dagar har ingen början, hans liv inget slut. Han är lik Guds son: han förblir präst för alltid”.

Den starkaste moderstrenden i Bibeln är ett krav på respekt. Mor ska ha respekt. Hon ska ha det för att hon är mor, för att hon finns där, för att hon – det här verkar vara självklart – tagit hand om sina barn genom att ge dem mat och kläder.

I Nya testamentet sker en revolution. Nu blir mor lämnad, men inte för hustrun utan för lärjungaskapet. När Maria frågar efter Jesus blir hon avvisad. Jesus frågar: ”Vem är min mor och mina bröder?” Han ser på dem som sitter runt honom och säger: ”Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.”
Släktskapets hårda subkultur får ge vika för något nytt: den familj vi väljer.

Bortglömd men oskyldig
Samtidigt är Jesus modersbild ganska kravlös. De vuxna barnens mor har kanske inga självskrivna rättigheter längre, men samtidigt verkar hon vara befriad från skyldigheterna. Hon får träda åt sidan som obehövlig.
Jag drar en parallell till de stora rörelsernas 1900-tal – modersupproret i form av politisk revolt, modersupproret i form av musikalisk revolt. När någon blev kommunist, drog iväg i ett hippietåg eller klädde sig i svart och smyckade sig med säkerhetsnålar ställde det inga speciella krav på mamman. Hon satt kanske där och kände sig bortglömd men hon hade gjort sitt: producerat ett fördomsfritt barn som kunde kasta sig in i den nya världens famn.

Men samtidigt bubblade något annat under ytan. I andra världskrigets kölvatten föddes anknytningsteorierna. Tidigare var det moderns plikt att se till att barnen överlevde, sedan kunde hon luta sig tillbaka och hoppas på tacksamhet från barnen.

Nu blev det moderns plikt att se till att barnen blev lyckliga.

Mycket jobb och sen betalar du
Problemet var att barnen så sällan var lyckliga. Samtidigt hade de blivit frisläppta ur tacksamhetens bur – de behövde inte ta hand om sin mor för att hon på ett självskrivet sätt var en god mor. De kunde visserligen ta hand om henne, men de behövde inte tycka om det.

Nu hade skuldbördan flyttat över till modern. Tidigare var begrepp som lycka och framgång stenar i barnens famn: något de skulle producera av plikt, av tacksamhet, som gåva till sina föräldrar. Nu flyttades allt det där över till modern. Det var hennes plikt att se till att barnen klarade sig i livet. Problemet var att det fanns så lite tid. Om det lilla barnet inte lyckades knyta an till sin mor under den första spädbarnstiden hade modern misslyckats. Och hade hon misslyckats fanns det inte så mycket mer att göra än att vara ångerfylld och bidra till psykoterapin.
Stackars mor. Aldrig under mänsklighetens historia hade det varit en så dålig deal att få avkomma: mycket jobb och antagligen negativ utdelning.

Frikänd men tveksam
I dag lever vi i ett post-psykoterapeutiskt tillstånd. När de kognitiva terapierna svept in över terapifältet är modern kanske inte frikänd men det finns hopp: saker går tydligen att rätta till. Samtidigt pekar forskningen om gener på att vi i mycket högre grad än vi trodde ännu för tjugo år sedan ärver våra personligheter. Vi kan visserligen fortfarande skylla våra problem på våra föräldrar men de kan med gott samvete påstå att den tråkiga trenden startade med någon förfader i tidigare släktled.

Är modern nu frikänd efter en period i rannsakningshäkte? Nej, det är hon inte. Och det är tv:ns och de sociala mediernas fel.

Den moderna populärkulturens goda medelklassmor är en korsning mellan muminmamman och Snorken: intelligent, målmedveten och samtidigt öm, vårdande och bekymmerslöst förstående.

Hon har en karriär för att barnen ska kunna vara stolta över henne.
Hon står dem nära för att de ska kunna berätta allt för henne.

Hon ska framför allt ha en relation till sina barn. Nu har relationen blivit kravfylld både för barnen och modern, för de borde ju tillsammans prestera den och bygga upp den kryddad med regelbundna ”jag älskar dig” enligt modell från amerikanska tv-serier.

Där sitter de alltså och ser på varann över köksbordet: modern och barnet. De vet inte riktigt var de varit eller vart de är på väg. De vet inte precis om de ska falla i varandras famn. De vet att de är individer men också evigt fångna i sina roller.

De dricker kaffe och säger: Jaha, det börjar bli vår.