Den här gången var den tid som ombuden tillbringade i plenum betydligt kortare än under debatten om förbön för samkönade i våras. Då tycktes talarlistan ibland oändlig, hur många inlägg som än betades av.
Nu gjordes processen kort, det mesta klubbades undan och slussades vidare till utskotten under början av veckan. Samtidigt sköts ett par av de följetonger som följt den här uppsättningen kyrkomötesdelegater till den allra sista sessionen i höst, vilket kan förorsaka en viss brådska och nervositet i leden.
Ett av de ärenden som dryftades gör det inte. Vid det här laget börjar var och varannan kunna stava på ordmonstret parokialprincipen, och vet kanske att den handlar om att medlemmarna i den evangelisk-lutherska kyrkan hör till den församling på vars område de bor. Även om de gillar grannförsamlingens präst och gudstjänster bättre, så kan de inte välja att byta.
Gott så – det finns rentav teologiska värden i detta som motarbetar individualismen och jag-centreringen i dagens samhälle.
Däremot har principen om att församlingens och samfälligheternas gränser ska följa kommungränserna alltmer blivit en kvarnsten som väcker oro. Hur ska det gå i ett framtida Finland med ett par hundra storkommuner? Hur ska man kunna skapa hanterliga enheter? Och – hur går det med de svenska församlingarna?
Kyrkomötet hade gett kyrkostyrelsen i uppdrag att utreda frågan. I den grundliga utredningen, var slutsatsen tillspetsat sagt att frågan är knepig och kostsam till och med att börja röra i.
Pudelns kärna är nämligen att kyrkoskatten uppbärs i samband med kommunalskatten, och därför finns behovet av att samordna gränserna. Därför finns också tvehågsenheten från kyrkligt håll att rubba ett fungerande och förmånligt system.
Och: Därför får tammerforsarna gång på gång nej i sina försök att få till stånd undantag för att svenskarna i kranskommunerna runt den gamla bruksorten skulle få registreras som fullvärdiga medlemmar i Tammerfors svenska församling.
I debatten i kyrkomötets plenum var de svenska delegaterna aktiva talare. Stiftets biskop Björn Vikström efterlyste tydligt att kyrkan borde se över sin geografi. Det handlar inte om att överge parokialprincipen, utan om att agera innan det är för sent.
Han var tyvärr ensam bland biskoparna om detta – åtminstone offentligt.
Det här ärendet hörde dessutom till dem som inte återkommer till det här mötet längre. Efter en engagerad och angelägen debatt så antecknades utredningen till kännedom – inte ens ombudet Stig Kankkonens tilläggskläm som närmast kunde ses som en blygsam uppmaning om lite framsynthet i frågan gick igenom.
Det är synd. Det är nämligen en stor skillnad mellan att drivas och att själv driva. Det är också en avsevärd skillnad mellan att vara en välkommen gäst i kyrkbänken eller en fullvärdig medlem i en församling.
Förr eller senare kommer parokialen därför antagligen att pompa i retur, precis som M.A. Numminens gummiboll, som ett ofullbordat amen i kyrkan i plenisalen i Åbo.
