Vintern har varit lång det här året. Till och med för oss som tycker om skidåkning har det varit litet för mycket av det goda när snötäcket envist dröjt sig kvar ända till början av april.
En lång vinter är ändå ett litet bekymmer jämfört med de prövningar som har drabbat människor i andra delar av världen. Jag tänker på jordbävningen, tsunamin och kärnkraftshoten i Japan, samt uppror och inbördeskrig i arabländerna. Också i vår närhet finns det människor som mitt i livet tvingas leva med sjukdomar, ekonomiska bekymmer eller kanske problem i äktenskapet. För dessa kan den framsprickande våren kännas som en allt för stor kontrast till den tunga vardagen.
Fastetiden och påsken rymmer inom sig livet i hela dess mångfald. Jesus går igenom både ensamhet, hån och lidande på sin väg till Golgata, men bortom långfredagen skymtar redan påskmorgonens hoppfulla uppståndelse.
Men det är viktigt att vi inte tar en genväg till den öppna graven. Jesus seglade inte högt över våra svårigheter på sin väg till uppståndelsen. Tvärtom valde han att frivilligt dela den nöd som hör till många människors livsvillkor. Därför är ensamhet, lidande och död inte någonting främmande för Gud, och Jesu exempel manar oss att i vår tur gå in i våra medmänniskors nöd för att lyssna, bära och hjälpa.
Eftersom Jesus inte tog genvägen till påskens glädje tycker jag det är viktigt att också vi i vårt firande av stilla veckan inte tar ut påsken på förhand. Kycklingarna, chokladäggen och de gula påskliljorna kommer allra bäst till sin rätt i våra hem då de tas fram först på påskmorgonen som en kontrast till långfredagens återhållsamma allvar.
Påsken syns inte lika mycket som julen i butikerna eller i gatubilden. Det finns inte heller lika många förväntningar och traditioner knutna till påskfirandet. Det här ger oss möjlighet att fira stilla vecka och påsk tillsammans utan krav på prestationer i form av vare sig läckra maträtter eller presenter.
Nackdelen med att påsken är rätt osynlig är att dess budskap riskerar att helt glömmas bort. Kvar blir då bara pyntet och några extra lediga dagar. Det är i och för sig förståeligt att vi gärna håller långfredagen på avstånd. Berättelsen om hur Gud tar på sig följderna av människornas själviskhet och ondska är obekväm och grym. Den ifrågasätter vår tro på att vi själva kan ta ansvar för alla våra handlingar. Det tar på stoltheten att erkänna att jag behöver Guds hjälp.
Det känns som om vi som kristna i dag skulle befinna oss någonstans mellan långfredagen och påskmorgonen. Likt lärjungarna som inte förstår varför Jesus måste dö tvingas vi inse att ondskan och orättvisan hotar många människors trygghet och framtidstro. Likt Jesus på korset kan vi bli tvungna att ropa ut vår känsla av att vara övergivna av Gud. Förhoppningsvis kan vi trots detta också stämma in i hans totala överlåtelse bortom alla frågor och allt tvivel: ”I dina händer befaller jag min ande.”
Allt det här får vi göra i väntan på livets seger i vårt eget och i våra medmänniskors liv. ”Likt vårdagssol i morgonglöd gick Jesus fram ur natt och död till liv förutan like.” (Psb 432)
Med önskan om en fridfull stilla vecka och en påsk full av hopp!
Björn Vikström, biskop
