Sex veckor efter att Marith Leppäkari-Lindberg av nyfikenhet ringde upp domkapitlet i Åbo blev hon prästvigd. För själva beslutet att låta prästviga sig fick hon tre dagars betänketid.
– Jag ringde min man som just då befann sig i Spanien och frågade vad han skulle säga ifall jag blev präst. Efter en stunds tystnad konstaterade han att han länge undrat varför jag inte redan prästvigt mig.
Okej att vara tant
Mest för att kolla läget, se ifall hennes examenspapper i teologi ännu dög, ringde bibliotekssekreterare Marith Leppäkari-Lindberg upp domkapitlet i Åbo. Att hon trots sitt svenska modersmål valde en finsk församling berodde på att hon ville stanna i Åbotrakten. Sedan gick allt så snabbt att hon knappt hann reagera.
– Men det var väl meningen. När jag gav Gud chansen så fixade han det på rekordtid.
Det visade sig att församlingen i Pikis var i omedelbart behov av en präst och man ville inte vänta särskilt länge. Psykologiskt test och ordinationsretreat gick av bara farten, ett gammalt språkprov visade sig fortfarande vara giltigt. Dagen efter prästvigningen höll hon sin första predikan.
– Visst var det spännande, men beslutet hade mognat inom mig så länge att allt sist och slutligen gått rätt lugnt till.
Lugnet beror också på livserfarenhet. Det är inte längre så farligt att göra bort sig eller vara lite “tantig” som Leppäkari-Lindberg säger.
– Jag har svårt att bedöma hur jag skulle ha fungerat som ung präst. Med tiden lär man sig förstås mer om hur människor fungerar, att det oftast finns mer bakom fasaden och att jag inte behöver ta elakheter personligt. Det kan hända så mycket i en människas liv och jag behöver inte hänga upp mig på någon annans dåliga humör.
Läs hela profilen i Kyrkpressen 14/2011.
