Snarast är ångern ett tecken på misslyckande – och misslyckande är något som inte passar in i strävan efter framgång. Framgång handlar om att dölja sina misstag, inte att skylta med dem. Och därför väljer ledare och företag i regel hellre att blåneka sina plumpar än bekänna dem.
När misstagen är uppenbara finns det enbart en sak att göra – att avgå.
På det privata planet hör ångern och den påföljande boten därför till det som hellre dissas än lyfts fram. Åtminstone sysslar ingen med sådant offentligt, än mindre frivilligt.
Ändå är ångern en av de viktiga mänskliga egenskaperna. Bland de farligaste och olyckligaste av alla är de människor som helt saknar förmåga att känna ånger, därför att det inte finns något inombords som ger dem gränser för hur man kan behandla andra. Så varför är vi rädda för ångern, när vårt umgänge egentligen är beroende av att den existerar?
Det är ganska symptomatiskt att ”ångervecka” i vårt språkbruk handlar om misslyckade köp, som därför i den heliga konsumtionens namn kan bytas ut, för att hålla pengen rullande. Likaså är det träffande för vår livsstil att ångerveckorna kulminerar i en hektisk tid för butiksbiträden och -personal just när den stora festen är förbi. Andras goda men misslyckade intentioner går nämligen också att ångra mot uppvisande av kvitto.
Men de egna?
Det finns de som i likhet med ortodoxe Mikael Nummela tar ångerveckorna före festen, inte efter. För vilka ångern handlar om det man gjort eller underlåtit göra. Adventstiden är i själva verket en andlig förberedelsetid traditionellt förknippad med en fasta, där avhållsamhet och begrundan ska hjälpa människan att rensa ut sådant som belastar en. Storstäda helt enkelt.
Många hårt stressade människor i dagens Finland har inte längre tid och krafter att städa hemma själv utan anlitar städhjälp. Takten i vardagen är för mycket. Gott så, det är en bra lösning för många parter. Det ligger inget självändamål i att städa.
Värre är det om man aldrig ger sig tid att städa skiten ur de andliga hörnen. Om allt bara ligger där och gror samtidigt som det yttre livet går i pendolinofart. Om man aldrig på riktigt hinner stanna, och begrunda sig själv, se sina egna tankar. Se att ”Det här är jag. Sådan ser jag ut och känner mig inuti”.
I en amerikansk psykologisk studie om ånger fick deltagarna i uppdrag att beskriva den framtid de hade föreställt sig innan en livsförändring ägt rum, en skilsmässa eller något annat omvälvande, som för deras del ändrade kursen totalt. Forskningsledaren Laura King upptäckte att de försökspersoner som klarade av att skriva om sin förlorade framtid – det som ibland också kallas det förlorade potentiella självet – utan att ha tappat framtidstron eller blivit förtvivlade ofta hade utvecklat en egenskap som forskarna kallade komplexitet.
Komplexitet är förmågan att kunna beskriva förhållanden, sammanhang och andra dimensioner ur många olika synvinklar. Ju längre in i livet man hinner, från medelåldern framåt, desto större ökar värdet av just den förmågan.
I det här sammanhanget kan ångern vara en befrielse till att gå vidare, inte en anklagelse, så som många uppfattar det.
Vi är många som känner igen behovet av självreflektion när vi ser det skymta fram i farten. En del griper tag i det. Många av oss springer vidare.
Andra hittar kanske till någon, som lovar att städa effektivt och kanske smärtfritt åt en med olika former av terapier, en del mer obskyra än andra. Och se: vips så var också det en marknad.
Men i det inre måste man vara med och polera själv. Med varsam hand, mjuk trasa eller om det krävs med en rotborste som skrapar loss förhårdnader som ska bort. Under det arbetet hittar man i bästa fall en människa man tycker om, men kanske glömde bort.
När det väl är gnuggat och skrubbat kan tron på förlåtelsen skölja ut eländet över tröskeln. Boten är ett kraftfullt sköljmedel och det förvaltas i vår kyrka av omsorgsfulla själasörjare och medvandrare för den som inte vill gå ensam.
Välkommen hem i advent.
