På lunchen fnissar jag tillsammans med kollegerna åt minnen av de oemotståndliga luckorna. Någon bekänner sin oförmåga att låta bli att öppna dem.
Ifjol avslöjade en familjemedlem hos oss äntligen mysteriet med det där ena året när syskonens chokladkalendrar var tomma, lucka efter lucka, trots att de var oöppnade. Vid det här laget är brottet tryggt preskriberat.
För Forrest Gump var livet en slumpmässig chokladask där man aldrig kunde vara helt säker på vad man fick. Hur skulle mitt liv hittills se ut som kalender? Specialluckorna är givna. Bakom 6:an viftar den blåvita flaggan jag målade i barnträdgården i början av 70-talet när Presidenten med hatten vek in i min hemby. Presidenten hette Kekkonen. När jag var barn hette presidenten så ända tills man blev torr bakom öronen.
Och bakom nr 13 frustar de stadiga finska hästarna i luciakortegen på torget i Jakobstad. Vi klippte ut bilderna på kandidaterna ur lokalbladet. Tummade och jämförde. Jag tror däremot att jag aldrig någonsin röstade. (Förlåt, luciavänner!)
Bakom de andra luckorna finns allt det viktiga och värdefulla i mitt liv, smått och stort i en salig blandning. Mannen jag mötte, barnen som föddes. Familj och släkt är också med. Saknadens finger stryker över tre speciella stjärnor på den nattblå kalenderhimlen.
I en lucka finns en resa, i en annan en retur. I andra blänker uppdrag och utmaningar. Alla luckor har jag inte öppnat ännu.
24:an till exempel.
Jag hoppas på den bästa av kalendervärldar.
Där möter man alltid Människosonen.
