”Är det rätt att ge vidare gåvor man fått som man redan har?” Eller borde man snällt ställa in dubbelexet av julklappsboken i hyllan?
Juryn är nådig och enig. Det är rätt och alldeles i sin ordning, om boken inte har en dedikation från givaren. Samma sak med de oöppnade gåvoförpackningarna som inte träffar mottagarens personlighet riktigt mitt i prick. Låt dem glädja någon annan.
Nästa fall: ”Är det rätt att ge folk presenter som man köpt på loppis?”
Det är inte lika lätt att besvara. Jo, om man vet att mottagaren uppskattar återvinning. Men annars? Var går gränsen för vilken sorts avlagda kläder man kan ge bort? Begagnade, hm, kalsonger? Juryn låter den specifika frågan förfalla.
Hur ställer sig juryn till extrem återvinning: Kan man välja låneböcker på biblioteket för en annans räkning i present? Här går åsikterna isär.
”Utmärkt idé!”
”Kan tänka mig sådana som kunde ta illa upp.”
I grunden handlar det om hur väl man känner mottagaren. Den som ger en sådan gåva och träffar mitt i prick känner sina pappenheimare väl.
”Kan man sälja soffan farfar köpte i bröllopspresent? Farmors Amerikatrunk?”
Det är smärtsamt att göra sig av med minnen av släktled som gått ur tiden. Deras pinaler står kvar, men i något skede kan de göra vårt liv trångt. Det är inte sagt att de måste vara fysiska påminnelser.
Dröjande fastställer juryn: Om prylarna inte fyller någon funktion, då är det rätt att låta dem gå vidare till någon som har bruk för dem.
Eller som en bekants make trött uttryckte det om hustruns förhållande till en anfaders trevliga – men stora – skåp.
”Han bor väl ändå inte i det!”
