Men vi som värderar ledighet får en smäll på fingrarna varje gång moguler som Jari Sarasvuo och Nalle Wahlroos kommer med uttalanden som ”Själviskt hoppa av ekorrhjulet” och ”Beskatta finländarnas fritid”. Argumentet är att mer fritid betyder mindre skatteintäkter för staten.
Att jobba och förtjäna mindre och i stället lappa kläder, baka eget bröd och införa köpstopp (det sista jordklotet behöver är mer grejer) är förstås heller inget beundransvärt enligt herrarna. Minskad konsumtion är i längden bara egoistiskt. Någon blir av med jobbet när vi andra inte längre vill ha hennes tjänster och konsumtionen måste öka för att skatteintäkterna ska göra det.
Sväljer vi det här? Ur nationalekonomisk synvinkel kanske vi bör göra det, åtminstone i kortsiktigt perspektiv. Men frågan vi kan ställa oss är på vilket sätt ökad fritid för fler människor på sikt kan leda till minskade utgifter för staten.
I stället för att jobba oss sjuka kunde kanske vi som har jobb dela med oss av våra arbetstimmar till en arbetslös. Billigast för staten är det förstås om vi är så slutkörda när vi går i pension att ingen hinner bli gammal, men eventuellt skulle vi orka jobba lite också efter 65 om vi hunnit med annat än jobb under våra mest aktiva år.
Skulle vi må bättre av att ha tid för varandra och är det möjligt att det på sikt skulle spegla av sig på ekonomin? Kan vi ta ansvar för varandras sociala trygghet på andra sätt än genom feta lönekvitton?
Kalla mig utopist, men jag tror att det går.
