Var är
kyrkans centrum?
I
församlingen – eller i centralförvaltningen?
Och
var ligger tyngdpunkten för det kyrkan sysslar med?
På
det andliga arbetet i församlingen – eller på en effektiv förvaltning?
Naturligtvis griper det ena in i det andra.
För att utföra ett uppdrag behövs det medel. För att hushålla med medlen behövs
det förvaltning. En effektiv förvaltning ger mer medel över till det uppdrag man
vill utföra, och så är cirkeln sluten.
Först kom IT-centralerna. Målet var att
standardisera kyrkans dator- och programpark i hela landet. Gemensam programvara
skulle driva ner kostnaderna och datasäkerheten förbättras. De nya spindlarna i
nätet blev tretton IT-centraler runtom i landet, som inledde sin verksamhet
2010. Varje församling måste ansluta sig till någon av dessa.
En av de tretton, Kustens IT-central,
bildades för att säkra datastöd på svenska. Men här slogs en kil in i det
svenska stiftet. Förvaltningsmässigt hänförs de svenska församlingarna i
samfälligheter som tillhör finska stift och de tvåspråkiga församlingarna med
finsk majoritet automatiskt till de centraler som betjänar deras finskspråkiga
väggrannar. Alla svenska församlingar är alltså inte med i den svenska
centralen.
Nästa
steg närmar sig med fart. I slutet av 2011 ska församlingarna ta ett nytt
medlemsregister i bruk. Kyrkböckerna digitaliseras och blir gemensamt åtkomliga
från vilken församling som helst. Den som vill ha en släktutredning kan gå in på
närmsta pastorskansli. Registret, som går under namnet Kirjuri, är
specialdesignad programvara som ägs av Kyrkostyrelsen, med motiveringen att
befria församlingarna från att betala utomstående programleverantörer för
uppdateringar och underhåll.
Samtidigt
sker en annan operation, HeTa, som snittar till i hjärtat av församlingarnas
ekonomi. Stegvis från och med nästa år kommer alla församlingars fakturering,
bokföring och löneräkning att skötas av tre eller fyra jättecentraler.
Fortsättningsvis ska någon – kanslisten? – mata in ungomsgruppens bullakvitton
på pastorskansliet i Kronoby eller Lempäälä för att servicecentret ska få
tillgång till det elektroniskt. Men snart är det någon annan, åtskilliga
kilometer bort, som slutligen trycker på knappen. Fortsättningsvis är det också
församlingen eller samfälligheten som ansvarar för budgeten.
De
förväntade inbesparingarna har inte synts ännu, tvärtom.
Att
införa HeTa är en arbetsam process för församlingarna. Den innebär att
ekonomipersonal flyttar från de stora samfälligheterna till servicecentralerna.
Små församlingar sparar inte. I själva verket har Kyrkostyrelsen skjutit till
morotspengar till de små under fyra år för att täcka deras utgifter.
Stiftsdekanen Sixten Ekstrand redogjorde för
planerna för förtroendevalda under Kyrktorgsturnén i församlingarna nu i veckan.
Han uttryckte särskilt sin åga om den svenskspråkiga servicen, som fått en
tidsfrist till 2013. HeTa i Svenskfinland tar sin skepnad i en svensk
fullservicecentral, möjligen i Borgå eller Jakobstad, med 10–12 anställda.
Centralen kommer att betjäna samma grupp som ingår i Kustens
IT-central.
Visst kan
man se fördelar med HeTa: ett strömlinjeformat system som försnabbar både
insyn och redovisning i församlingarnas ekonomi.
Men
osökt infinner sig frågan: Om församlingen redan nu har en egen, öppen ekonomi
och lokala förtroendevalda som både styr och övervakar den, vem är det som har
behov av att standardisera och jämföra? Och med vilka motiv? Återigen: Var är
kyrkans centrum?
Och visst är det ändamålsenligt att kyrkan
äger sina bokförings- och registerprogram själv. Men likaväl som församlingarna
nu varit i händerna på utomstående leverantörer är de nu i händerna på kyrkans
centralförvaltning. Om och när diktat om uppdateringar, rutiner eller
rationaliseringar kommer finns det inga alternativ kvar för den enskilda
församlingen. Maktcentrum har förskjutits.
Vid en första anblick kan det tyckas att
utvecklingen inte handlar om teologi, men liksom i resonemanget om verksamhet
och medel sluts cirklarna även här. Mest oroväckande är kanske den tystnad som
omgett processen. Stiftsdekanen möttes av förvånade och bekymrade blickar från
förtroendevalda som inte vetat att det såg ut så här.
Ska
Kyrkan faktiskt styras som en koncern och vem är det i så fall som
bestämmer?
