Av alla Astrid Lindgrens figurer gillar jag rövardottern bäst. Trots sin drömvärld innehåller berättelsen om henne en stark social realism som ibland gullats bort i andra böcker. För att inte tala om respekten för naturen och skapelsens mångfald – något att ta lärdom av i dagens globala by?
Ronja är en förebild för den emanciperade kvinnan och en hyllning till barnets rättskänsla och uppriktiga inställning till omvärlden. Hon har kvar en autenticitet och omedelbar kontakt med sina känslor som de flesta av oss förlorat under uppväxten. Jag önskar ofta att jag var mer lik henne.
I år har jag för första gången på länge kunnat glädjas över våren. Jag har öppnat spjälgardinerna och låtit vädringsluckan stå på glänt. Vänt ansiktet mot solen, häpnat över fåglarnas blandade kör, blivit vimmelkantig av alla dofter ... Och vilken grönska! Väna vitsippor, tjockhudade tistlar, kaxiga maskrosor ... Jag häpnar över allt liv omkring mig; min beskyddarinstinkt väcks till liv och jag smeker försiktigt rönnlövens mjuka, gröna fingrar.
Trots att vi nutidsmänniskor i allt högre grad stänger in oss i en konstgjord trygghet mellan asfalt och betong är loppet inte kört. Också efter flera års permafrost går det att känna sig som en del av skapelsens mysterium och bejaka barnet inombords. Tillvaron döljer fortfarande magi, bara vi är mottagliga för den. Så som Ronja.
