Hur ringar man in Stig Kankkonen på sjutusen tecken med blanksteg? Inbiten journalist, troende, politiker, make och far ...Under ett par timmars samtal rör vi oss från tuggummifabriken i Karleby till de många och långa arbetsdagarna.
Så vill jag förstås också närma mig privatpersonen Stig Kankkonen, han som behållit sin Kokkolahumor och går på teater om han hinner.
– Jag har aldrig haft ett starkt behov av djupa rötter på någon plats, utan det är familjen och släkten som varit och är mina rötter. Utan min familj skulle jag inte vara den jag är i dag.
Sjöng till Vasa
Kankkonen, 64 år, är född och uppvuxen i Karleby och pratar med värme om sina far- och morföräldrar. Av sin farfar har han fått ett andligt arv, och en stark pliktkänsla har gått från generation till generation.
– Min pappa var med om att starta Finlands första tuggummifabrik. Han fick receptet av en släkting i Amerika. Pappa sa alltid att det goda med att vara egen företagare är att man kan ta ledigt när man vill. Men jag kommer inte ihåg att han skulle ha tagit ledigt en enda dag.
Stig Kankkonen är inte bra på att vara ledig han heller. Kommunal- och kyrkopolitik gör att de flesta av veckans kvällar går åt till sammanträden. Men det är ingen börda, betonar han.
– Jag trivs med att göra något och har inget behov av att dra gränser mellan arbetstid och fritid.
Det blir många upprymda ”Jag minns när ...” under vårt samtal om hans barndom.
– Jag minns läderdoften i vårt kök. Pappa skar till bitarna och mamma sydde handskar. Dessutom brukade pappa köra Haldins buss. Bredvid chauffören fanns motorn inbyggd under ett hölje och där satt jag. Passagerare lär ha haft roligt åt mig när jag med hög stämma sjöng hela vägen till Vasa.
Kankkonens dröm har alltid varit att få studera och att kunna leva av att skriva.
– Om någon i min familj tappat bort en nyckel och frågade var den kunde vara svarade pappa alltid: ”På pianot under studentmössan”, ler Kankkonen. Vi hade varken piano eller studentmössa. Men när vi fick det bättre ställt blev ett piano det första vi köpte. Och jag var den första som tog studenten.
Läs mera i Kyrkpressen 21/2010.
