Rubrikerna lämnar ingen i ovisshet om den allmänna färgen på tidningens kyrkopaket: mörkgrått, ibland på gränsen till svart.
Kyrkans allmänna eländeselement är klara: utskrivningarna och ekonomin.
Utskrivningarna har kyrkan dragits med i årtionden och de har bidragit till en försämrad ekonomi. Men kyrkans ekonomiska utmaningar har också andra orsaker som är relaterade till den allmänna ekonomiska utvecklingen både på nationell och på global nivå.
Utskrivningarna har kyrkan med varierande framgång försökt komma till rätta med, men den allmänna ekonomiska utvecklingen undandrar sig förstås dess påverkningsmöjligheter.
En intervju med kyrkans nyvalda ärkebiskop Kari Mäkinen ingår som ett element i Suomen Kuvalehtis kyrkopaket. Rubriken för den intervjun är äckelrealistisk: Kirkon on opittava luopumaan (Kyrkan måste lära sig att avstå).
Mäkinen har helt rätt. Det är just detta det nu är fråga om: att avstå. Kyrkans måste lära sig att avstå från tanken på ökade ekonomiska resurser, ökade personalresurser, flyglar och/eller dyra orglar i snart sagt varje litet församlingsutrymme, nya fina utrymmen och så vidare.
Under kyrkans feta år var det en och annan som med romantik i blicken talade om den tid då de kristna levde i armod och under hot och hur kyrkan då växte. Man tyckte sig nästan se ett ödessamband mellan armod och andligt liv. Ungefär som många ser ett romantiskt samband mellan mellan armod och konstnärligt skapande.
Visserligen är kyrkan ännu långt ifrån allt vad armod heter, men faktum är att den måste söka sin väg framåt under allt kallare resursstjärnor.
Om de kärvare villkoren leder till andligt uppsving eller inte återstår att se.
Det som man redan nu med säkerhet kan säga är att strukturerna och verksamhetsformerna måste ses över. Kyrkan har med andra ord en allt för stor administrativ kostym och en allt för stor skara anställda.
Det som man också med säkerhet kan säga är att anpassningarna till dagens och morgondagens verksamhetsrealiteter kommer att vara smärtsamma. Med anpassningen måste göras och den måste göras nu.
Det börjar ansvarsbärarna i kyrkan också vara mycket medvetna om.
Nu skulle det inom kyrkan och i församlingarna gälla att mera fokusera på möjligheterna med det nya än att envist hålla fast vid det gamla och hur man alltid har haft det eller hur man alltid gjort.
Det skulle med andra ord gälla att inte fokusera på hur bra man haft och har det, utan hur man i en nuvarande verklighet bäst kan sköta de uppgifter som kyrkan och församlingarna i grunden finns till för: att predika evangeliet och förvalta sakramenten.
Detta är en positiv utmaning eftersom den uppfordrar till självkritisk eftertanke och utvärdering av vad vi i kyrkan och i församlingarna riktigt håller på med. Samtidigt som denna utmaning är positiv är den förmodligen också den svåraste.
Att börja bygga upp något från noll är nästan alltid lättare än att revidera något som redan finns. I det senare fallet dyker förändringsmotståndet upp lika säkert som amen i kyrkan.
För att återgå till Suomen Kuvalehti och dess ledare om kyrkans kris. Den avslutas så här:
”Kyrkan får inte fly från trons mysterium, sitt innersta väsen, till etik och sociala aktivitet. Den är mera än värdediskussion och terapi. Skäms inte för det enkla evangeliet. I det göms förnyelse, människans frihet, hopp i lidandet och dödens värld.”
Till det finns bara en sak att säga: amen.
Den ungefärliga översättningen av detta hebreiska ord är ”sannerligen”, ”trovärdigt” och ”låt det så ske”.
