Påsken, den dubbla högtiden – korsets och uppståndelsens påsk – har alltid berett svårigheter för den som framför allt vill förstå.
Först stannar vi under stilla veckan och långfredagen upp inför lidandet och döden. Det är sådant som berör, känslan är bekant. Smärta och lidande har ju så många av oss mött i livet.
När det sedan blir dags att fira att döden är besegrad har vi svårt att greppa det, eller fylls av tvivel inför uppståndelsens stora, ofattbara under. Det är och förblir en hemlighet, samtidigt som det kan komma oss nära.
De svåraste och djupaste frågorna öppnar sig de facto bättre för hjärtat än för tanken. Vi måste använda även andra språk än det verbala. För hur många av oss öppnar sig inte stilla veckans budskap genom den magnifika passionsmusiken? Eller påskens glädje genom den lovsång vi lärt känna från den ortodoxa påsknatten och som också fått sin plats i vår lutherska psalmbok. Gång efter gång upprepas lovsången om påskens hemlighet: ”Kristus är uppstånden från de döda. Med döden övervann han döden, och åt dem som äro i gravarna gav han liv.” I den sången instämmer församlingen i de kristnas bekännelse genom århundraden. Påskens tro är alltså inte bara den enskilda människans erfarenhet, utan innebär att man förenar sig med den segersång vi ärvt från de första kristna.
Även bilder kan leda oss närmare en förståelse. I katakomberna i Rom, som var de kristnas samlingsplatser, fanns en symbol som öppnar betydelsen av påskens båda fester: Lammet som bär segerfanan. Där ser vi Guds lamm, som tar bort världens synd. Där finns också segraren, han som vunnit över syndens och dödens makt. Bilden talar om hur de kristna klarade av förföljelsen. Påskens budskap, som de hade hört av ögonvittnen och dem som mött den uppståndne, vittnade om att människans värsta fiender, synden och döden, hade övervunnits och skulden hade försonats. Varför då vara rädd för mindre farliga förföljare!
Den moderna konsten är mera avskalad. Den talar ofta till människor i vår tid med enkla symboler. Konstnärerna Knuutti Lavonen och Osmo Rauhala, som målade S:t Olofs kyrka i Tyrvis, beskriver både Kristi lidandes väg och påsken i sin bildserie som blev klar i somras. Passionsbilderna är färgrika, fulla av känsla.
Påskens budskap måste målas i form av symboler. Bildserien avslutas inte med en punkt - utan med ett kolon. Det är ett tecken på en fortsättning, på hopp, trots att konstnären inte förmådde avbilda livet efter döden.
Döden är inte en sorglig slutpunkt för människans liv. Döden är ett kolon. Eller som man sagt sedan gammalt: en port till något nytt som vi inte vet något om. Den porten står på glänt. Frälsaren har öppnat den och det är tryggt att gå genom den porten.
Hoppet bygger inte på beräkningar eller förnuftsargument. Hoppet bygger på den övertygelse som kommer av tron, så som aposteln skriver: ”Tron ger oss visshet om det vi inte kan se. I tro förstår vi.” (Hebr. 11: 1, 3). Detta är påskens tro och påskens hopp.
Jukka Paarma
