Lätt att bekänna andras synder

Det som gjorde att det tog eld var att Liljeblom på en fråga om vad som är god företagsetik svarade att det är en fråga för konsumenterna. Företagen finns till för att göra vinst genom att producera varor och tjänster. Vilka varor och tjänster som produceras beror på vad konsumenterna vill ha. För ett företag är det konsumenternas köpbeteende som avgör vad som är rätt eller fel.

Analysen eller kommentaren, vad man nu vill kalla det, ledde till en del mer eller mindre upprörda kommentarer. Det kan ju inte vara som Liljeblom säger. Eller kanske rättare sagt: det får inte vara som hon säger.
Den allmänna reaktionen var att företagen självfallet måste ha en känsla för vad som är rätt eller fel oberoende av vad konsumenterna säger. Barnarbetskraft är ju inte något som blir etiskt rätt även om konsumenterna skulle köpa varor som producerats av barn. För att ta ett exempel.

Diskussionen om företagsetik har många gemensamma drag med etikdiskussioner rent allmänt. Ett sådant gemensamt drag är att ansvaret bollas från en aktör till en andra, en tredje och så vidare.
Ett annat gemensamt drag är att det nästan alltid förefaller vara betydligt lättare att bekänna andras synder än sina egna. För att tala bibelspråk: att se grandet i sin nästas öga men inte bjälken i sitt eget.

I fråga om företagsetik ställs vi inför många utmanande frågor som i slutändan förefaller peka åt ett enda håll: mig. Det är där ansvaret finns. Hos mig och hos var och en av oss.
Ett företag kan principiellt sett inte ha något ansvar.
Ett företag är en juridisk konstruktion utan vilja och förmåga att göra något, varken rätt eller fel. Det som görs i ett företags namn görs därför att personer som du och jag fattar beslut om det på bolagsstämmor, i styrelserum och i operativa handlingar. Barnarbetskraft används inte av företag utan av personer av kött och blod som bestämmer att företaget ska göra det eller tillåta det. Aktivt eller passivt.

Detta innebär att den äckelrealistiska professorn Eva Liljeblom kanske inte alls har fel. Varför skulle företagsledare av olika kaliber kunna avkrävas en annan moral än den som konsumenterna – du och jag – ger uttryck för?
Företagsledare är ju som du och jag. Med andra ord: det kunde vara vi som sitter och fattar besluten. Skulle vi fatta beslut som inte gagnar det företag vi har ansvar för? Skulle vi anse att det vara ett moraliskt handlande? Hur aktiva skulle vi vara att reda ut alla etikrelaterade frågor gällande materialanskaffning, produktion, distribution, konsumentskydd och så vidare?
Ett konkret exempel på rundgång i fråga om etiskt ansvar gav en intervju i Helsingin Sanomat nyligen. På en fråga varför livsmedelsindustrin inte kunde hjälpa finländarna att äta hälsosammare och billigare var svaret: Industrin gör inte folkhälsoarbete. Den producerar varor som konsumenterna köper.
Var finns alltså det moraliska ansvaret för ohälsosamma matvanor: hos dem som producerar ohälsosamt eller hos dem som väljer ohälsosam mat?

Spekulationer är förstås spekulationer, men ibland kan också de ge anledning till nyttiga reflektioner.
Det var och en av oss inte behöver spekulera i är hur vi själva i våra liv bidrar till att stärka etiskt handlande. Gör vi det inte är alla våra krav på att andra ska agera etiskt skenheliga.
Sådant blir världen inte bättre av. Tvärtom.