Desperat försökte jag räkna ut det rätta svaret. Jag har ställt mig den frågan i veckor och månader, ändå har jag inte ett svar. Medelklass, klämde jag ur mig. Och sen (liksom ursäktande): kanske nånsorts kulturell medelklass.För så är det ju: ingen vill vara bara medelklass, inte jag heller. Jag vill åtminstone vara sån medelklass som har böcker i bokhyllan, ett ärvt piano och som vet på vilken höjd från soffan tavlorna lämpligen ska hängas.Jag har vuxit upp i Esbo. Jag har inga som helst rötter i Esbo. Alltså har jag småningom börjat fråga mig var jag egentligen har några rötter. För välmående medelklassmänniskor handlar klassdiskussionen inte om pengar utan om identitet.
Jag har varit med om släktfester där jag känt mig som den bortkomna sysslingen från ingenstans bland alla överklassiga, glassiga, charmiga avlägsna släktingar. Jag har varit på andra släktfester där jag själv känt mig självsäker och finlandssvensk som bara tusan.
Jag samlar på saker: spillror från förfäders förmögnare liv. Ett porträtt, en byrå, en förgylld spegel, udda bordssilver med sedan länge bortgångna släktingars initialer.
I ett samhälle där det finns allt fler fattiga barn är det här ett lyxbeteende. Ändå är det nånting jag tror att man ägnar sig åt även om man inte har några pengar: konstruerandet av en identitet behöver ju inte kosta nånting.
Släktturism är inne. Välj en lämplig herrgård, prästgård, gård. Res dit, insup atmosfären och känn att du funnit en liten skärva av ditt jag. I morgon är du kanske någon annan.
