”Du är gränslös, du är nära, du är ljus och jag är din.” Det är en av Sofia Torvalds favoritböner.
– Det är svårt att tala om bön på ett sätt så att det inte låter trosvisst och jättepräktigt, så där så folk vill slå en med slägga i huvudet när de läser. Eller som att ”om du ber så blir allting bra”. Jag har tio dåliga sätt att hantera stress och så har jag ett bra, och det är bönen.
Sofia Torvalds jobbar som redaktör på Kyrkpressen och har skrivit boken Två kors och en fisk, där hon bland annat skriver om sitt eget böneliv. Det har gått mycket i faser, från torftigt till lätt. Hon har också haft intensiva perioder med begärande bön.
– Det har varit ”Hjälp, hjälp, hjälp, Gud, kan du fixa det här?”. Det är som att gå till någon och säga ”jag vill ha det och det och det”, vilket är ett ganska tråkigt och ensidigt sätt att bedriva en relation överhuvudtaget, säger hon muntert.
Efter sådana perioder har hennes böner glidit över i något annat.
– Då har det blivit böner som hjälpt mig att vara i Guds närvaro eller bara påmint mig om att Gud finns i min vardag hela tiden. Bönen är ett sätt för mig att orka, att få kraft och stöd. Det är som vilken relation som helst.
Att be är också att släppa lite av kontrollen.
– När man försöker hålla i sitt liv hela tiden ger man ingen annan chansen att hjälpa.
Skarpt läge
En allmän stress och rastlöshet tycker Sofia Torvalds att försvårar hennes böneliv, medan riktigt svåra situationer gjort att bönen varit det hon lyckats fokusera på.
– Som bäst har det fungerat när jag varit totalt ensam och desperat och utsatt, när jag har prövat alla vägar. Då har jag tänkt att nu borde jag egentligen vara helt hysterisk, men så har jag märkligt nog lyckats be och vara lugn.
Både högstämdhet och en föreställning om att vi måste vara mångordiga tror hon gör att bönen blir en relation med förhinder, om vi som hon uttrycker det tänker ”Kära nån, nu måste jag ligga på knäna i en halvtimme”.
– Om du skulle be om förbön så skulle det räcka med att jag i bussen när jag kommer att tänka på dig säger: ”Gud, Ulrika.” Vad behöver jag förklara? Gud vet mycket bättre vad det finns för lösningar. Varför ska vi göra det så svårt? Det handlar mycket om att få insikten att det här är lätt och vägen är kort.
Gympa för bönemuskeln
En viss målmedvetenhet har gjort vägen kortare till bönen för Sofia Torvalds.
– Det har hjälpt mig att på något sätt få in det som en rutin. Om jag vaknar på natten eller sitter i bussen och inte orkar göra någonting är steget ganska nära till att jag ber. Men det tar tid att komma dit, och det har inte alltid varit så för mig. Jag har också övat på det lite. Det är som en liten bönemuskel man får hålla på och gympa med.
– Bönen är också lite som en impuls. Vad gör du när du är uttråkad? Tar du fram telefonen eller äter du någonting eller ber du?
Uteblivna bönesvar har hon upplevt många gånger. Men också insett att ett bönesvar som hon tänkt sig skulle ha varit en total katastrof.
– Samtidigt vet jag ju att det finns människor som på riktigt förlorar hoppet. I slutändan kan man inte säga att det från vårt sätt att se på saken alltid blir meningsfullt. Som kristen måste man bara leva i något slags hopp om att det i ett perspektiv som vi själva inte har en aning om blir meningsfullt i slutet. Det är det enda hopp vi har.
Och lyckas man inte be på ett bra tag så är det inget oåterkalleligt.
– Gud säger inte ”hejdå, nu är jag inte längre med dig”. Han är nog hela tiden där och väntar på att man ska ringa.
