Den femte biskopskandidaten kyrkoherde Juanita Fagerholm-Urch finns
färdigt på plats. Som första åländska biskopskandidat på den första
utfrågningen på Åland.
På plats finns två utfrågare, forskaren Susan Sundback från Åbo och
åländska författaren-journalisten Ann-Gerd Steinby. Deras första fråga
blir bara uppvärming. Ingen av de fem vill riktigt analysera sina
stödgrupper.
– Alla delar inte mina åsikter, säger prosten Henrik Perret som kom
tvåa i valet för tre år sedan. Sina första gratulationer fick han av en
kvinnlig präst och en homosexuell, berättar han.
Perret anses inte direkt motarbeta kvinnliga präster. Men Susan
Sundback tar fasta på hans uttalande om han som biskop skulle ”behandla
dem hyggligt men inte prästviga kvinnor”. Vad tycker de andra
kandidaterna, skulle det fungera?
I teorin, ja, men inte i praktiken, säger dekan Sixten Ekstrand.
Kyrkoherde Bo-Göran Åstrand säger att Perret ”tagit flera steg åt rätt
håll” under de tre senaste åren. Forskaren Björn Vikström slår fast att
det går inte att köra med egna spelregler. Får kvinnor bli präster så
ska de få det fullt ut.
– Men det är viktigt att Henrik sitter med här i debatten. Så här ser det ut i Borgå stift, tillägger Vikström.
Det blir fyra mot ett i frågan om Perrets möjligheter att fungera som biskop.
– Det skulle lamslå både domkapitlets och Henriks arbete, sammanfattar Ekstrand.
Åländska lekmannaelektorn Ulla Andersson vill ha reda på vilken första förändring kandidaterna skulle göra som nyvald biskop.
– Jag börjar med att lyssna in mig, jag är försiktig med att storma i
gång, säger Juanita Fagerholm-Urch. Man ska ha många med sig för att få
något till stånd.
Sixten Ekstrand säger att han vill ändra på biskopsrollen från att vara
mera stödjande än övervakande. Viktigast är att stöda och uppmuntra
församlingsprästerna.
Bo-Göran Åstrand hämtar receptet från kyrkoherdejobbet i Jakobstad. Han
kallar ihop en stor medarbetarsamling tre gånger i året där nya
strategier dras upp. Samtidigt som han ger signalen att ”det finns rum
för experiment”.
Henrik Perret förenar sig med Juanita Fagerholm-Urch i att det gäller
att inte storma på och med Åstrand om en medarbetarsamling. Han skulle
kalla samman en referensgrupp från hela stiftet som kunde ”be och
samtala sig samman”.
Björn Vikström vill satsa på att församlingsmedlemmarna kan erbjudas möjligheten att fördjupa sitt andliga liv.
– Kyrkan kan inte vara alla till lags, då flyter vi ut.
Ingen av de fem är villiga att gå in för könsneutrala äktenskap av
rikssvensk modell. Äktenskap och vigsel hör relationen man och kvinna
till.
– Vi följer den lagstiftning som finns och behöver ingen speciell
vigselakt för registrerade parrelationer, säger Sixten Ekstrand. Någon
speciell välsignelseakt behövs inte heller.
Bo-Göran Åstrand säger att samhället gått in för att ge samkönade par juridisk trygghet genom partnerskapet.
– Det som kyrkan kan ge är en välsignelse i någon form. Hur, det har jag inget svar på ännu.
Björn Vikström säger att talet om bönestunder och välsignelse av hem som varit framme i den här debatten är dåliga halvmesyrer.
– Ska man välsigna andra former av relationer, varför kopiera de heterosexuella normerna?
Juanita Fagerholm-Urch säger att man inte kan avvisa människor som
kommer till kyrkan och ber om välsignelse för sin relation. I motsats
till sina manliga kolleger var hon redo att välsigna redan i dag, utan
formulär. Fast bara sådana par hon känner väl.
Henrik Perret igen anmäler klart avvikande mening. På sextiotalet sade
biskoparna att utlevd homosexualitet var synd. Nu har kyrkan svängt 180
grader. Det finns ingen trovärdighet i en kyrka som gör bibelns ”nej”
till ett ”ja”.
Däremot fann Perret och Fagerholm-Urch varann i frågan om det
självstyrda Ålands kyrkliga framtid. Ge den åländska kontraktsprosten
vissa specialbefogenheter i självstyrelseanda och kalla honom
landsprost. Som Valdemar Nyman på sin tid.
