Ann-Luise Bertell föddes 1971 i Oravais. Pappan var butiksföreståndare, mamman primärskötare. Ann-Luise är äldsta barnet i familjen och har en tre år yngre bror.
– Redan som barn var jag väldigt troende. Jag gick i söndagsskolan och fick Barnens Bibel av söndagsskolläraren för att jag var en mönsterelev.
– Också i skolan var jag duktig flicka. Men jag var jätterädd för kärnvapenkrig. Jag spanade efter hotfulla raketer på himlen men hade ingen att tala om min rädsla med. Då bad jag till Gud om kvällarna, och det tröstade mig.
Under skriftskoltiden älskade hon att gå i kyrkan.
– Det blev min meditation. Jag tyckte till exempel om att stiga upp och ner i bänken i samband med liturgin!
Men barnatron växte småningom ifrån henne. Det var först senare när livet blev svårare som hon började be igen.
Det hände i samband med att hon, som hon säger, gjorde ett ”katastrof-fel val”, när hon började studera ekonomi vid Åbo Akademi. Samtidigt menar hon att det var just detta val som gjorde det så tydligt vad hon egentligen ville. På en föreläsning i nationalekonomi kom det med ens som en insikt: ”Jag är på fel bana.”
Det lilla ljus jag har
På prov sökte Ann-Luise Bertell i stället in till Teaterhögskolan i Helsingfors – och kom in. Under hela tonårstiden hade hon haft amatörteatern i Oravais som säkerhetsventil, och i Åbo spelade hon också studentteater. Ändå trivdes hon inte på Teaterhögskolan. I brist på klara alternativ slutförde hon ändå utbildningen och blev magister i teaterkonst 1995.
– Men det var under åren i Helsingfors som jag började skriva dikter.
– I mitt sökande besökte jag också Andreaskyrkan och kom där att ha meningsfulla samtal med flera människor. Jag har faktiskt besökt kyrkor på alla ställen där jag bott, men jag har aldrig tagit steget fullt ut, aldrig riktigt känt att ”det är här jag vill vara”.
– Däremot har jag haft stor hjälp av att läsa böcker. Särskilt Viktor E. Frankls Livet måste ha en mening har betytt mycket för mig. Gärna har jag under senare år också läst Ylva Eggehorn, Martin Lönnebo, Wilfrid Stinissen och Tomas Sjödin.
Efter sin skådespelarexamen var Ann-Luise Bertell arbetslös en tid och fortsatte då med att skriva poesi. Debuten kom 1997 med diktsamlingen Rus av gul.
Året därpå blev hon anställd vid Wasa Teater. Redan under det andra spelåret fick hon stor uppmärksamhet för sin gestaltning av Dollar-Hanna i Lars Sunds Colorado Avenue, som blev en klar publikframgång vid teatern.
Men det var just då, när hon i andras ögon var som ”mest lyckad”, som hon själv kom in i en stor livskris. Hon mådde inte bra som skådespelare, allt hade gått så fort; hon fick lov att omvärdera sina val.
Det var en process som tog sin tid och krävde mycket arbete med de egna tankarna och känslorna.
– Det var i samband med denna process som jag till sist bestämde mig för att jag inte kan leva om jag inte tror på något. Mitt liv är lättare och roligare om jag tror. Jag har därför medvetet underordnat mitt liv och mitt arbete övertygelsen om att jag är i det godas tjänst. Mitt livsmotto är: ”Det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart.”
Läs hela intervjun med Ann-Luise Bertell i Kyrkpressen 29-30/09
