Framtidens folkkyrka i vision à la Björkstrand

Teologi. Docent Mikael Lindfelt reflekterar över biskop Björkstrands herdabrev. 22.1.2009 kl. 00:00

Christa Mickelsson

Vilken är då den vision biskop Björkstrand målar upp? Den är på det stora hela stark och tydlig, ställvis imponerande, ställvis något ojämn.

Med diplomatisk fingertoppskänsla försöker biskop Gustav Björkstrand förena många aspekter i sin vision av folkkyrkan. Det är knappast orimligt att vänta sig att ett biskopligt herdabrev fungerar som ett slags programförklaring. För Gustav Björkstrands del blir det dock missvisande att bedöma herdabrevet Framtidens folkkyrka från den utgångspunkten. Mera rimligt är det att tänka sig herdabrevet som en mix med tre huvudsakliga ingredienser: en viktig hållplats för teologiska reflektioner som utvecklats genom hela Björkstrands yrkesverksamma liv (oberoende av konkreta arbetsuppgifter), ett tvärsnitt av hur det kyrkliga livet ter sig i samtiden och, slutligen, en starkt historiskt förankrad vision. Ett slags teologiskt framtidsarv, om man så vill.

Alla tre aspekter är intressanta, men jag väljer att reflektera över den sistnämnda aspekten med vissa inslag från de andra. Biskoplig succession är en högst relevant approach i ämbets- och ecklesiologiska diskussioner, men den har samtidigt en konkret betydelse för hur den teologiska miljön förändras inför och under en biskopstid, särskilt i Svenskfinland.

Spänningens  teologiska symbolik

Vilken är då den vision biskop Björkstrand målar upp? Den är på det stora hela stark och tydlig, ställvis imponerande, ställvis något ojämn. Titeln på herdabrevet ger färdriktning: han tror bestämt att folkkyrkan kan överleva de utmaningar som riskerar att undergräva den. Den stora utmaningen för folkkyrkan i ett samhällsperspektiv är den tilltagande sekularisering som tar sig formen av religiös likgiltighet. Tillsammans med en påtaglig individualisering står folkkyrkan inför ett växande antal individer som glider ur kyrkans omfamning och en privatreligiositet som värjer sig för institutionens skuggor.

Den inomkyrkliga utmaningen består i den ständigt aktuella spänningen mellan folkkyrkans betoning av Guds förekommande nåd, riktad till alla och gemenskapskyrkans betoning av mottagen nåd, den gudstjänstfirande gemenskapens gestaltning. Spänningen kan med fog sägas ha accentuerats av de yttre utmaningarna. Denna inomkyrkliga spänning är givetvis inte ny, men något förvånande i sin styrka i en luthersk kontext, eftersom såväl den lutherska tvåregementstanken som Confessio Augustanas (CA) sammantagna paragrafer om kyrkan (§§ 7 och 8) ger en trovärdig ram för folkkyrkotanken. Låt vara att formuleringen av kyrkan som ”de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas” i § 7 tenderar att fastna i en kombination där helighet, renhet och rättheten pekar åt annat håll. Att man gärna bortser från § 8:s markanta betoning att varken kyrkomed-lemmars eller prästens kvaliteter utgör grunden för renheten, hör liksom till den sökande tolkningens natur.

Förkunnelse eller sakrament De grupperingar som brukar lägga stor vikt vid bestämningarna ”rent” och ”rätt” indelar sig rätt enkelt beroende på om utgångspunkten är förkunnelsen eller sakramenten. Båda betoningarna kan kombineras med folkkyrkan, men oftast inte i betydelsen teologiskt omfamnande, utan som gemenskapskyrka med ett evangeliserande intresse för folket. En mellangrupp som mest framhäver det evangeliserande draget är de karismatiskt-evangelikalt orienterade grupperingarna, engagerat belyst i till exempel Daniel Björks nyligen utkomna Nytt vin och gamla säckar.

Om man i frågan om sakramenten tonar ner adjektiven, får vi en annan uppdelning. Den lutherska kyrkans två sakrament, dopet och nattvarden, får då utgöra en pedagogiskt hårddragen symboliserande skiljelinje. Dopet bekräftar tillsammans med andra förrättningar en kyrklig tillhörighet, men inte nödvändigtvis ett aktivt engagemang. För denna folkkyrkliga gruppering har det andra sakramentet nattvarden symboliskt överlåtits till gemenskapskyrkan. Mot engångshändelsens initialfunktion ställs den kontinuerliga upprepningens gemenskapsmotiv, en uppdelning som självfallet inte är vare sig önskvärd eller nödvändig, men som i den konkreta historiska verkligheten visat sig vara realistisk. För fördjupning hänvisas till Björn Vikströms nyutkomna bok Folkkyrka i postmodern tid.

Mångsidig folkkyrka

Med diplomatisk fingertoppskänsla försöker Björkstrand givetvis förena alla dessa aspekter i sin vision av folkkyrkan. Idealet är den folkkyrkligt anpassade betoningen av att Guds nåd är både förekommande och mottagen – men inte nödvändigtvis hos alla kyrkomedlemmar och inte heller utifrån den uppdelning som vi människor gör. Hans personliga livsresa som går från ett bejakande av den väckelseorienterade aktiva medlemskyrkan till en teologisk kombinationsmodell, där kyrkans inre och yttre krets kan harmoniera, stöder rätt långt denna strävan. En grundläggande insikt i Björkstrands resonemang är att gemenskapskyrkan behöver dopkyrkan. Den lever så att säga ekonomiskt, socialt och identitetsmässigt på folkkyrkligheten.

Folkkyrkligheten är på motsvarande sätt beroende av att ha en aktiv, traditionsbärande gemenskapskyrka. Utifrån Fredrik Modéus tankar målar han också upp utvecklingslinjer för nattvardskyrkan. Och samtidigt med denna strävan till balansering och bekräftande av inre och yttre kyrklighet behöver dopkyrkan allt tydligare nya former för bekräftelse, ett nytt sätt att se mångfalden i samtidens religiösa behov. Vi behöver, menar Björkstrand med resonemang hos bland annat Danièle Hervieu-Léger och Grace Davie, inse att uttrycken för det religiösa numera är långt mera olikartade och individualistiska än tidigare. Hans poäng blir därför att folkkyrkoramen ger de möjligheter som behövs för att bemöta denna skiftning, om den aktivt synliggörs på rätt sätt. Grundbulten i resonemanget blir därför att aktivare bejaka tillhörighetsreligiositeten, att värna om kyrkans kontaktyta till de breda folklagren och framför allt förnya tänkandet kring denna verksamhet. Frågan är om den insikten också borde föras från en diskussion om dopkyrkan till nattvardskyrkan, och ges organisatoriskt utrymme. I dessa diskussioner är Björkstrand inte så tydlig. Enhetstänkandets styrmekanismer, bland annat parokialprincipen, framhålls stundom på ett sätt som kanske inte riktigt balanseras av de potentiella möjligheter som mångfalden eller samtidens förändringstendenser aktualiserar och möjligen kräver. Den likriktande, centrala styrningen bör åtminstone utmanas seriöst, helt enkelt för att gränserna för individualismens mångfacetterade tryck inte följer uppdelningen mellan den symboliserande dop- och nattvardskyrkan.

Be på svenska

En högst rimlig förklaring till Björkstrands återhållsamhet finns – med rätta – i det medvetna historiska perspektivet. Folkkyrkotanken kombineras därför momentant med en inkarnationsteologisk insikt om att de sammanhang vi lever i är de konkreta sammanhang i vilken Guds närvaro kan formuleras. Detta uttrycks med en stark medvetenhet om det svenska språkets sammanhållande betydelse för livet i en minoritetsställning. Folkkyrkotanken stöder därför de identitetssträvanden som möjliggör att det går att samlas till gudstjänst, samlas till bön, sjunga psalmer, lovsånger och möta medmänniskan i hennes hela brokiga mångfald – på svenska. Visst kan man tro och leva för, i och med Gud på annat språk än svenska, men utan ett språk går det inte. Och utan sammanhållande institutionella ramar blir det svårare att göra det på det språk som man lärt sig att be på.

Framtidsarvet kräver fortsättningsvis ett gott sinne för balansgång – vem som har kapacitet att anta det ansvaret blir under året blir den stora frågan.

Skribenten är docent i systematisk teologi vid Åbo Akademi

Mikael Lindfelt



den blomstertid. Har du någonsin undrat hur ”Den blomstertid nu kommer” skulle låta på Vörådialekt? Nu behöver du inte undra längre. 30.5.2025 kl. 14:52

Kolumn. Vår första bön i lidandet ska inte i första hand vara att Gud tar oss ur lidandet – utan att vi bjuder in honom att vandra med oss genom det. 30.5.2025 kl. 13:35

Replot. Hans Boije har i sommar hållit i rodret i Replot i nästan 1,5 år – nu är det dags att dra vidare och låta ny krafter ta över. 30.5.2025 kl. 13:17

Personligt. En vinter då Linda Andtbacka kände sig helt omsluten av mörker hände det något i farstun till Jeppo kyrka. Hon fick hjälp av Gud. Eller mer konkret: hon fick hjälp av tabletter, tro och terapi. Och av ett bibelord. 28.5.2025 kl. 12:50

Kolumn. Jag skulle aldrig jobba med barn, sa jag när jag var i tonåren. Sådär 17 år senare är det precis vad jag gör och det är det jag vill göra. Jag har fått arbeta med många olika barngrupper och åldrar: daghem, förskola, skola och i församlingens barnverksamhet. 26.5.2025 kl. 15:12

val. Två kaplanstjänster är lediga i stiftet. De sökande bör bland annat ha god social förmåga, vara initiativrika, flexibla och samarbetsinriktade. 22.5.2025 kl. 10:55

NYTT FRÅN DOMKAPITLET. Lagfarne assessorn Lars-Eric Henricson avgår – när blir assessorstjänsten i Borgå ledig att sökas? Pia Kummel-Myrskog fortsätter som tf kyrkoherde i Petrus församling. Vem har fått kaplanstjänsten i Esbo svenska församling? Läs mera i notisen från domkapitlets senaste sammanträde. 21.5.2025 kl. 13:36

KORSNÄS. Vad ska man tänka på när man förbereder en radiogudstjänst? Allra viktigast: att göra det levande för lyssnarna. 20.5.2025 kl. 12:51

kyrkoherde. Jukka Hildén, för tillfället församlingspastor i finska Martins församling i Åbo, föreslås bli tf kyrkoherde i Larsmo från juli 2025 till juni 2026. Hildén är redan kring 65 år, men har sagt att han möjligen kan ställa sig till förfogande för herdeuppdraget i fyra år. 15.5.2025 kl. 13:28

Personligt. Under en livskris sökte sig journalisten Mikael Sjövall till kyrkan. Han gick en Alphakurs, en grundkurs i kristen tro. Och allt förändrades. Nu bor tecken och mirakel runt hörnet. 14.5.2025 kl. 09:29

klosterliv. I norra Italien finns en plats där mycket kretsar kring Bibeln, men där man inte alls bråkar om hur den ska tolkas. Syster Sylvie berättar om livet i ett ekumeniskt kloster, om att upptäcka sådant man inte vill veta om sig själv, och om att inse fakta: Hur mycket eller lite du än tror måste du vara människa hela vägen. 15.5.2025 kl. 00:00

musik. Från Knivsta, Uppsala, till Helsingfors. Lucas Stålhammar studerar kyrkomusik vid Sibelius-Akademin och vill hjälpa andra att möta Gud genom musiken. 13.5.2025 kl. 19:00

kyrkomusik. I Niels Burgmanns projekt för att rädda kyrkomusiken får nu också barn pröva på stora kyrkorgeln. 13.5.2025 kl. 00:00

BARA BADA BASTU. Korso församling i norra Vanda hejar på KAJ i första semifinalen i Eurovision 2025 i morgon med att bada bastu och sjunga sommarpsalmen Den blomstertid nu kommer på Vörådialekt. 12.5.2025 kl. 14:30

MALAX FÖRSAMLING. Den ledigförklarade kaplanstjänsten i Malax församling har sökts av församlingspastorn i samma församling, meddelar domkapitlet i Borgå stift. 12.5.2025 kl. 14:16

PINGSTKONFERENS. Stefan Sigfrids är pingstpastor i fjärde generation. Förra veckan var han programchef för Världspingstkonferensen med över 6 000 deltagare i Helsingfors. 10.6.2025 kl. 10:35

BORGÅ STIFT. I Borgå domkyrka vigdes på söndagen fyra personer till tjänst i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. 9.6.2025 kl. 19:43

SAMKÖNAD VIGSEL. Finlandssvenska laestadianer och evangeliska skrev på protestuppropet. Folkmissionen driver utvecklingen. 9.6.2025 kl. 14:00

KORSHOLMS SVENSKA FÖRSAMLING. Kyrkoherde Mats Björklund var den enda sökande till kaplanstjänsten i Korsholms svenska församling. 6.6.2025 kl. 13:58

musik. Som barn ritade operasångerskan Monica Groop i psalmboken medan mamman Astrid Riska spelade orgel i Berghälls kyrka. – Hon har varit min lärare och min Alma mater. Jag har henne att tacka för hela min karriär. 5.6.2025 kl. 19:46