En orsak var att de två ansåg tidpunkten vara misslyckad då biskopsmötets arbetsgrupp just nu håller på med att färdigställa sitt arbete med frågan om kyrkan och partnerskapslagen. En annan motivering var att boken inte ger en riktig bild av verkligheten. Bilden är enligt dem kort och förenklat sagt för vacker och okomplicerad.
En av rubrikerna i biskoparnas bok är ”Idealen förverkligas inte alltid”. Den rubriken är bra att komma ihåg och fungerar också som en nyckel till reflektioner kring biskoparna Riekkinens och Mäkinens kritik av boken.
Detta speciellt till den del som kritiken gäller disk-
repansen mellan de ideal som boken ger uttryck för och den verklighet som de två biskoparna efterlyser.
Den citerade rubriken är ett annat sätt att uttrycka den sanning som getts beteckningen ”Humes giljotin”. Enligt filosofen David Hume säger hur det är ingenting om hur det bör vara.
Uttryckt på ett annat sätt: av hur det är kan man inte dra slutsatser om hur det bör vara.
Av allt att döma har de biskopar som undertecknat ”Kärlekens gåva” medvetet valt att fokusera mera på hur idealen ser ut än på att beskriva och analysera de olika verkligheter som inte motsvarar idealen.
Av Riekkinens och Mäkinens kommentarer att döma ville de alltså ha en annan betoning. En kraftigare betoning av hur kyrkan ser att det är, än av hur kyrkan önskar att det skulle vara.
Visserligen är det fortfarande sant att all vishets moder är att erkänna fakta, men att betona det goda är inte lika med att blunda för det onda.
En av de viktiga frågorna i detta sammanhang blir alltså om det i det aktuella fallet var viktigare att biskoparna försökte ge en bild av de ideal som kyrkan står för i frågan om familj, äktenskap och sexualitet, eller om det var viktigare att de beskrev hur svårt det är att leva efter idealen och hur ofta vi därför kommer till korta.
Med tanke på alla de ”eländesbeskrivningar” som dagligen omger oss, känns biskoparnas val rätt och riktigt.
Det vi dagens människor behöver är knappast en biskoplig påminnelse om livets strävhet och mänskliga tillkortakommanden. Mycket mera behöver vi en påminnelse om att det finns ideal, att det finns mönster och modeller som har visat sig funktionsdugliga och att vi alla får och kan börja om med idealen som mål.
Det är ett nådefullt budskap.
En helt annan sak är om man anser att kyrkan inte ska ha ideal och mål som inte överensstämmer med hur det är. Alltså att också kyrkan sätter likhetstecken mellan är och bör.
Alternativet är att betona att det kristna budskapet och de kristna idealen håller och är värda att lyfta fram också då – och i synnerhet då – de allmänt glöms eller nonchaleras. Det är det alternativet biskoparna och kyrkan bör välja.
Vad sedan tidpunkten beträffar kunde den inte ha varit bättre vald.
Som Helsingforsbiskopen Eero Huovinen helt riktigt framhöll för en tid sedan framställs byte av partner som inte självklart, utan till och med beundransvärt. Också de tidigare mest privata, intima stunderna har i dag blivit allmängods och handelsvara.
Att unga trots allt detta i allt högre grad anser trohet och hållbara förbindelser vara sådant som de vill satsa på är glädjande. Och det är också biskoparnas stöd i och för denna utveckling.
Sist men inte minst.
De uttalanden och ställningstaganden som ordföranden för biskopsmötets arbetsgrupp gällande partnerskapslagens konsekvenser för kyrkan har kommit med i fallet Liisa Tuovinen, behöver kanske de balanserande reflektioner som finns i boken.
